|
Det är en gräslig sjukdom, på många sätt….
Min kom helt utan förvarning, hade inte haft några som helst varningstecken
Var på en loppmarknad och bara damp, kunde inte komma upp, förlamad i vänster ben, men hade inte ont och var helt klar i huvet, då….
När jag kom in på sjukhuset, hade jag börjat sluddra men var fortfarande helt klar i huvet!
Först dagen därpå så gick det upp för mig att jag inte kunde uttrycka mig så att folk förstod vad jag sa!
Själv hörde jag orden som de skulle i huvet, men fick inte munnen att säga det, var hemskt, kändes som om jag var två personer, en där inne som viste hur det skulle vara och så ett yttre skal som levde sitt egna liv!
Men det värsta var trots allt inte det, även om det var gräsligt nog…
Utan att jag inte kunde gå på toaletten utan hjälp.
Finns inte ord för hur hemskt det var, försökte hålla mig så länge som det bara gick innan jag ringde efter hjälp, de var hur snälla som helst, men jag mådde ila av att behöva ha hjälp på toalett besök, tror ingen som inte själv har upplevt det kan förstå hur förnedrande det är att inte kunna göra sina behov själv…
Jag tappade i alla fall tack och liv inte förmågan att läsa! Det var det annars många som hade gjort av mina med patienter….
Däremot kunde jag inte räkna slantar i en börs, jag och en man som hade varit ingenjör, och som hade drabbats av samma, satt många timmar tillsammans och räknade, samma sak där inombords viste jag vad summan blev, ändå blev det helt fel, när jag skulle säga det…
Vägen tillbaka har varit lång och svår med svett och tårar…
Men i dag är jag i stort sätt helt återställd!
Vad jag med detta vill säga det är att kanske är det detsamma för din väninna, att hon finns där inne och hör och lyssnar, men kan inte komma ut! Så ditt stöd är otroligt värdefullt, glöm inte det!
Oavsett om hon klarar att komma tillbaka eller ej (beror på hur stor proppen är och lite hennes livsvilja också) så är ditt stöd av stort värde!
|
Ledsen!
28-01-2005, 20:22
