Och mina två senaste katter, som "gick bort" förra året av ålder, har aldrig blivit nedskitna av björktrastar, fast vi uppenbarligen har sådana familjer som boar här.
De hade funnit någon sorts "balans", där de lät bli varandra.
Liksom med katterna och skatorna.
Skator är så skickliga flygare, att en katt inte har en chans, ens när skatorna snor hårstrån ur svansarna på dem

.
Så mina katter "såg" inga skator. Om de så ens hoppade framför nosen på dem.
Och så fick både katter och skator vara ifred för varandra.
Lika lyckligt gick det inte för bofinkshanen förr-förra våren *gråt-ikon*.
Vad som hade hänt, får jag aldrig veta, kan bara gissa.
Bofinkshanen "grät" och svor, och förföljde katterna överallt, fast förstås så högt upp på grenarna ovanför så katterna inte nådde honom.
Katterna var säkerligen urless på olåten, men kunde inte göra nåt åt den, så de "låssades inte om" den heller.
Men bofinken tillbringade hela sina dagar med sin hjärtskärande "gråt" uppblandat med sin ilskna olåt överallt där katterna fanns.
Var de inomhus, satt han utanför dörren och fortsatte.
Han höll på över en vecka! I den brådaste "ta-hand-om-boet-tid". Där fanns ingen familj kvar... Inte ens frun.
Och katterna var definitivt på anklagarbänken.