Jag tror nog det är fel när vi föräldrar tar på oss problem som inte är våra.
Typ ostädade tonårsrum. Blir jag arg och irriterad så är det ju jag som har problem. Tonåringen bara tittar oförstående, vadå?
Alltså får man klura ut något sätt så det ostädade rummer upplevs som ett problem av tonåringen. Då är det hans problem och därmed hans sak att lösa.
När man väl kommer på tricket så kan kära mor vara väldigt uppfiningsrik.
Visst kan det kära barnet bli iririterat men med glimten i ögat, en liten gnutta ironi och spelat oförstående på tonåringsvis gör att man löser det utan konflikter.