Är så mycket "ensamvarg".
Så har det inte alltid varit, och så kommer det säkerligen inte heller att alltid förbli, man är i olika skeden i livet, på olika platser i tillvaron, och livet är dynamiskt och ständigt i förändring.
Men sedan några år tillbaka, har jag gått in i en "vilofas" i mitt liv. Och jag drar mig undan, gång på gång drar mig undan.
Jag som alltid har varit en "Nej-sägare" (eller, snarare "Nä-ä" med tvååringsmanér

) börjar säga ännu mer Nej (med vuxenröst).
Det är så sanslöst skönt!!!
Jag har mina närmaste kära, med en försiktig "utsträcking" mot mina närmaste vänner.
Största delarna av mina vardagar, tillbringar jag i självhet.
Nya vänskapsband knyter jag med medvetenhet
inte.
Min självhet har blivit ett livsexilir.
Här kommer "forumen" in i bilden.
Jag har min rejält tilldelade dos av "egen"

- mer behövs inte.
Att leva i "ensamhet" med sina tankar, utan att stöta och blöta och nöta gentemot andra människors tankar, gör en nog lite "egen" på sikt, och jag behöver som sagt inga flera egenheter

.
Det är inga andra forum som jag håller till på, är nöjd med Odla

.
Här finns så många olika sorter och slag

men ändå gemensamhet i kärleken till sånt som växer.
Har tidigare under några år hållit till på några andra forum, mer specialiserade på andra saker, bl.a. NPF (neuropsykiatriska funktionshinder)
De olika forumen har gett mig så oerhört mycket, ovärderligt helt enkelt

, på ett vis som inte skulle vara möjligt utan dessa forumens världar.
Men allting har sin tid och sin mening, och jag vandrar vidare.
En av de stora fascinationerna med forumens världar, är att man lär känna människor "inifrån och ut", inte "utifrån och in", som irl (in real life)
Det är häftigt, och ger möjligheter som "verkliga livet" inte ger.
Jag har en mycket nära vän sedan drygt tre år sedan, som jag träffade på ett forum. "Utifrån och in" skulle vi aldrig lärt känna varandra, vår "yttre attityd" är så olika, vi skulle nog båda bara ha tittat snett på varandra.
Nu lärde vi känna varandra från en helt annan vinkel, och har istället blivit stora och viktiga resurser i varandras liv.
Vi har så olika livserfarenheter - när vi slår ihop dem, så blir det ovärderligt

.
En annan viktig aspekt, för mig, med forumens värld, är friheten att komma och gå, hoppa in och hoppa ut!!!
Friheten från ansvar.
(mer än den vanliga som gäller vanligt hyfs, men det faller sig naturligt för mig

)
Jag behöver inte fundera på, huruvida jag är oartig, ohyfsad eller bör ge en förklaring till att jag inte deltar eller svarar eller...
Irl fungerar den sociala samvaron inte riktigt på samma vis.
Utom på jobbet kanske, då rasterna avlöser varandra och en grupp människor sitter kring" runda bordet" och alla pratar med alla på ett ljuvligt vis, med blanding av skoj, och allvar vid behov.
Jag kan prata (skriva) vad jag vill utan att bli avbruten eller känna mig påträngande.
Jag kan ta del av andras tankar och funderingar eller händelser, utan krav på att behöva lyssna till slutet, utan kan avbryta mitt i en mening om jag så vill, för att aldrig återkomma.
Eller återkomma senare när tiden och tillfället passar bättre.
Det finns en sådan underbar frihet i att vara på ett forum.
Jag kan "utforska" de olika forummedlemmarna på det vis jag vill, närgånget eller försiktigt. Ingen vet vilket.
Och den sociala "nötningen" av "feltankar" och "vassa kanter" fortgår, liksom känslan av gemenskap, även om jag vill vara "ensamvarg" irl.
Tankarna får knuffar, och andra inriktningar. Och helt nya tankar tillförs från olika håll.
Ensamvarg eller inte, så är jag en social varelse, som behöver en social tillhörighet, som även går utanför min närmaste familj.
Ensam är stark, sägs det ibland. Men det tror jag inte på.
Ensam är ingenting annat än ensam.