Jag har nog inte haft det problemet på många år.
I yngre dagar däremot när makens vänner kom på besök så brukade jag skämta lite.
Nu är jag trött så jag går och lägger mig. Ni kan väl släcka och låsa när ni går.
Vissa garvade gott och gick hem, andra satt kvar och släckte och låste när de gick. De kom nogsamt och lämnade tillbaka nyckeln dagen därpå. Det var visseligen så nära vänner att det inte gjorde något. Jag kände mig inte ett dugg skämmig att gå och lägga mig precis och ingen tog illa upp heller.
Nuförtiden så orkar inte mina bekanta sitta uppe så länge. Inte träffar man någon så himla ofta heller. Alla har ju familjer som tar tid så jag är uteslutande glad när det kommer någon.
Uppvuxen på gård känner jag väl igen Tesas situation. Visst är det mysigt med ett släktpensionat på landet. Jag hade nog välkomnat släken med orden: Hur kunde ni veta att vi behövde hjälp med höet? eller något annat lämpligt. Då är jag övertygad om att de hade ringt och frågat lite fint nästa gång ifall det passade att komma.