Från min barndom minns jag en bok som hette Beppe fåle. Den handlade om ett litet föl... En annan bok jag minns handlade om en liten fågel (and?) unge som hette Ulle gulle! Konstigt nog minns jag böcker som är lite sorgliga (ulle gulle försvann från sin matte *snyft*)
När jag var lite större läste jag Astrid Lindgrens böcker (grät förtvivlat över bröderna lejonhjärta) Det samma gällde Landet Narnia som jag också såg som film (Grät Syndafloder när de rakade av lejonet manen, minns ni?)
Jag verkar ha haft en "sorglig" barndom...
Närå, jag har däremot alltid varit lite känslig som barn, och även som vuxen
Nu i vuxen ålder (om jag nånsin blir det!) skrattar jag så jag knappt kan läsa för barnen när jag läser Pettson och findus "rävjakt". Den grannen är betalbar med sina miner
Annlouice