Bra inlägg Bettsson! *och diskussionen tar genast ett skutt framåt

*
CITAT
Jag tror alltså att svärmorskonflikter egentligen inte ligger mellan svärmor och svärdotter. Jag tror att det ligger i färhållandet mellan sonen och mamman. Ett ej etablerat vuxenförhållande mellan mor och son.
Det är ju mycket möjligt, eftersom det ju faktiskt är ett ganska vanligt "fenomen"...
Vi har ju alla, både kvinnor som män, en speciell sorts bindning till våra föräldrar, som inte alltid är så lätt att "hantera vuxet".
Å andra sidan kanske det är en felspekulation det här också.
Men om jag fortsätter lite tankar, utifrån det du skrivit Bettsson, så blir det, som vanligt: "Ookeeej... vad gör jag
då!"
CITAT
Han måste kanske också tydligare visa dig sin kärlek att den är pålitlig och att svärmor inte kan påverka den... osv
"Måste" ... ?? För vaddå? För att lösa konflikten?
Och om han inte gör det? Om han "inte kan" av någon anledning, inte "vill" närma sig samtalet ens... ???
Nu vill jag tillägga att jag
SPEKULERAR och ingenting annat.
För vem vet hur det
egentligen ligger till???
Jag tänker vidare, utifrån ett "möjligt" scenario, taget ifrån luften. Det är mina allmänna tankar, som inte har ett dugg med r
åse-maries verkliga situation att göra. (nu lyckades jag också stava råse-marie rätt)
Om "han" nu inte är "intresserad" av något "måste".
Vad ska mamman göra då? Skilja sig? För att han inte gör vad han måste?
Eller försöker man finna sina egna vägar utifrån sig själv, och ha tolerans och fördragsamhet med människors ständiga tillkortakommanden (andras och ens egna)?
Det går ju aldrig att säga DU "ska göra". Det funkar inte. Det enda valet som man har, är JAG "ska göra".Man kan aldrig styra andra, man har bara makt över sig själv. Om man nu ens har det...
Det är i alla fall den enda makt som man kan börja försöka bygga upp, ur maktlöshet.
"Måste" och "borde" är - i mina ögon - ord som i sig är vilseledande.
I världen och livet finns inga måsten, och "borden" existerar inte alls, det är bara mänskliga påfund som dyker upp när man är på kollisionskurs med Verkligheten.
Däremot kan man prata om BEHOV, men det blir en lite annorlunda diskussion av det.
Vill återknyta till det här, som jag skrev förut:
CITAT
citat.
Det finns alltid en drivkraft bakom, en orsak, en förklaring. kruxet kan vara att hitta den... Men hittar man orsaken så hittar man oftast också lösningen. slut citat.
Vill bara instämma - trots det jag skrivit om att man ju "aldrig kan veta".
Vår "spekulation" där, visade sig ju vara fel ...
Man ser med sina egna ögon bara.
Ändå är det ju onekligen så, att om man FÖRSTÅR vad som "händer" och varför, så smälter irritationen bort som snö i tö.
Så visst underlättar det, om man lyckas finna orsaken.
Kruxet är just det, att finna den...
För mig funkar det att ha "funnit" det här:
Det FINNS en orsak, även när jag inte för mitt liv kan förstå vad det kan vara! Och om jag VISSTE den, så skulle jag inte vara irriterad, utan jag skulle FÖRSTÅ!
Ur det, VET jag, att ...
Varje gång jag blir irriterad på någon - så ser jag inte Verkligheten som den är!
Med Kay Pollaks egna ord (i den kloka och insiktsrika boken "Att välja glädje"), så är jag helt enkelt
inte upprörd av de skäl jag tror!
Att hålla på och spekulera i VARFÖR någon beter sig som "någon" gör, så "fastnar" man ju!
Om man tror att lösningen finns i att NÅGON ANNAN förändrar sig, fastnar man också.
Man "låser" helt enkelt situationen.
Ur det kan man "fly den", av vanmakt. Säga upp bekantskapen t.ex.
Men man lyckas inte med att "gå vidare" utifrån det som är.
I mina ögon skulle diskussionen nu bli intressant, genom olika KONSTRUKTIVA förslag hur man i en sådan här situation kan förhålla sig gentemot sitt barn, för att GE och HJÄLPA barnet att få fortsätta älska sin farmor och ha en FIN relation, trors att farmor "är som hon är".
(inte "gnäll" om vad som är fel, det är så "enkelt", det klarar vem som helst. Särskilt att finna andras fel. Men LÖSNINGAR!)
Svårt? Javisst! Men vilken GÅVA till sitt barn!
Själv har jag försökt vara tydlig gentemot mina barn, att vuxna inte alltid har rätt. Vuxna människor beter sig inte per automatik vuxet.
Det är en bra kunskap att bära med sig från barnsben.
Sedan gäller det ju att säga det på rätt sätt, adekvat för barnets ålder, och att säga det vid rätt tillfällen.
Men jag tror på att det hjälper barnen att få självkänsla, att tro på sig själva.
Hur kan man göra i en sådan här situation? Nån som har förslag?
För mig handlar det naturligtvis om att PRATA med barnet. Men vad säger man? Så det blir rätt, för alla parter?
Undrar amaira