Igelkottar, Var rädd om dom! Alternativ

[Boxer]

Små kottar har skräckslaget rullat ihop sig längst ner i brasorna. Där bor nämligen igelkotten.

De flesta påsk / majbrasehögar räfsas ihop flera veckor innan de ska tändas.
Det blir perfekta hem åt igelkottarna.
Det finns en eller flera igelkottar i så gott som varenda hög i Sverige! Igelkottars naturliga reaktion när de blir hotade och rädda är att rulla ihop sig till en boll med taggarna utåt. De springer därför aldrig bort från elden, utan grillas.

Detta massmord kan undvikas genom att flytta övre delen av brasorna ett par dagar innan brännandet. För djuren bor i nedre delen bland kvistar och grenar. Övre delen räcker gott för att tillfredställa vårt brasbehov. Det finns redan en lag om detta i Tyskland, kottarnas förlovade land och varför inte stifta en sådan lag i Sverige också?

Rädda ett kottigt liv, flytta din brasa!

[zeppo]

http://www.snf.se/verksamhet/djur-natur/me...aq/gravling.htm


http://www.snf.se/verksamhet/djur-natur/me...aq/igelkott.htm


Lite till fakta om dessa söta djur:

Grävlingen är lätt att känna igen genom två svarta band som löper från nos till öron på det annars vita huvudet. Den bor i ett gryt som vanligen har 1-3 öppningar, men riktigt gamla kan ha 15. De bebos då av flera grävlingar, en hel släkt. I grytet finns ett omfattande system av gångar, vilka leder till en sovkammare som grävlingen fodrar med mossa, torra löv och gräs. Den bär materialet mellan hakan och tassarna och går på armbågarna, baklänges in i grytet. Grävlingen är mycket renlig. Den städar regelbundet sin sovkammare. Den går då baklänges ut med det gamla materialet. Man kan hitta gammalt bomaterial alldeles utanför grytet. Grävlingen har speciella toaletter. Den gräver tennisbollsstora hålor i vilka den bajsar. Den markerar sitt revir genom att spruta ut en vätska genom körtlar under svansen. På så sätt visar den för andra grävlingar var den bor och i vilket område den letar mat.

Mamman föder sina ungar i februari-mars. Hon vårdar dem hela sommaren och ungarna lämnar henne i slutet av september eller början av oktober.

Många grävlingar dör i trafiken. Människan är därför grävlingens värsta fiende. Förr gjorde man målarpenslar och rakborstar av pälsen och lädersmörja av fettet. För att skydda sig mot grävlingens bett la man äggskal i sina stövlar. Man sa att grävlingen bet tills det krasade. Detta har visat sig vara lögn.

Grävlingen är ett vilt djur. Den lever i frihet och måste skaffa sin egen mat. På menyn står bl.a. daggmaskar och insekter. Den vänder på komockor efter skalbaggar och gräver i jordhumlors och jordgetingars bon efter ägg. Ett stort hål i en myrstack betyder ofta att grävlingen varit framme. Annan favoritmat är fågelägg, fågelungar, sorkar, bär, svamp och rötter. Grävlingen måste äta ofta för att bli mätt. Den äter små djur i förhållande till sin storlek. På tassarna sitter kraftiga grävklor vilka används för att gräva upp småkryp och rötter. När grävlingen letar mat ger den ifrån sig smackande och snörvlande ljud. Den följer väl upptrampade stigar, s.k. växlar, vid sitt näringssökande. Grävlingen har väl utvecklad hörsel och lukt, men den ser dåligt. På hösten måste den äta upp sig ordentligt för att kunna sova kortare eller längre perioder under vintern.

Grävlingen är nattaktiv. Om man sitter vid ett gryt på kvällen ser man först ett randigt huvud som tittar ut och försiktigt vädrar i luften. Den sträcker på sig, kliar sig och gäspar ljudligt, ungefär som vi själva gör när vi precis vaknat. Efter en stund kommer fler grävlingar fram. De putsar varandras pälsar och märker varandra med sina dofter. Efter det kan de leka, särskilt ungarna. Men även en vuxen grävling kan slå en kullerbytta i gräset för sig själv eller nafsa lekfullt efter de andra. Ungarna jagar runt efter varandra. Efter ungefär en timme vid grytet ger sig alla iväg för att leta mat. De går en och en utom ungarna som får gå på en rad efter sin mamma.