Jag har också alltid varit svag för att rymma!
Det ge såna härliga äventyr

.
Den första rymningen jag kommer ihåg, då var jag kanske tre, fyra år. Tog fram finklänningen ur garderoben och begav mig till en granne och bosatte mig under deras stora vardagsrumsbord.
De kikade in under duken och frågade förvånat? "Är DU där?"
"Ja! jag ska bo här!" sa jag självklart.
Mer minns jag inte. Måste ju ha kommit hem igen på nåt vis.
Rymningsbeteendet gick nog igen på sonen...
En vinterdag när isen låg tjock och vi var och pimplade med morfar, började tvååringen gå.
Han brukade göra så, men här där isen låg tjock miltals bort, och sikten var fri långt långt, så lät jag honom gå. Jag hade ju översikt över den lilla pricken som minskade i storlek.
"Nån gång måste han ju vända" tänkte jag.
Icke sa Nicke, han gick tills han blev trött, och då la han sig ner med kinden mot isen, för att sova.
Gissa vem som snopet fick springa ...