Jag vill åxå få skicka några tröstande ord. Jag vet vad du går igenom. Jag förlorade min pappa förra året alldeles för ung(56 år). Men jag försökte finna tröst i att hans lidande var slut, bitterheten över att inte få vara frisk och leva det liv man vill leva. Min äldsta son hann uppleva morfar men tyvärr inte min yngsta. Det som gläder mig nu är att han var den första som fick veta att jag väntade ytterligare ett barn. Han blev såå glad över detta.
Fortfarande känner jag att han till viss del är med mig även om jag saknar honom fysiskt samt när jag behöver råd. Jag har alltid varit pappas flicka.
Prata mycket om din mamma om du orkar. Alla fina minnen och även den förlåtelse du gav henne. Alla riktiga vänner orkar lyssna. Annrs har du oss.. Kram till dig
--------------------
Annie, zon 3, Hammarö, Värmland.
|