Man ventilerar hur man känner. Kanske bråkar lite, för att rensa luften. Sedan har man försonings-sex (ohämmad), för att rensa ännu mer känslor.
Det kan funka. För oss verkar det göra det i alla fall.
Men så måste man bryta mönstren också. I vissa fall kan man behöva ett uppehåll, en tid ifrån varandra, för att få ett annat perspektiv.
Något som jag har märkt är att när den enes känslor börjar svalna lite, så blir den personen lite lite mer avståndstagande. Och då blir den andra personen lite lite mer klängig och vill gosa och överösa den andre med kärlek lite mer än vanligt. Och då blir den som förlorade gnistan ännu mera avståndstagande och den klängiga ännu mer klängig.... Till slut upptäcker man att man har halkat in i ett beteendemönster som bara förvärrar saken. Och då kan det vara försent. Den som inte är klängig kanske bara saknar att själv få ta initiativet, vilket han/hon aldrig får eftersom den kläniga hela tiden tar initiativ till närhet.
Det är nog den klängiga som har lättast att rädda det hela då, genom att ändra sitt beteende. För när han/hon blir mer avståndstagande så kommer troligen den andre att själv ta initiativ till närhet.
Så har jag upplevet det i alla fall. Och jag har varit både den klängiga och den om är avståndstagande, så jag vet hur jobbigt det är för båda.
Det är barta min egen erfarenhet, men jag har hört om flera som har upplevt det så så det kan nog stämma för många realtioner.
--------------------
Stå på dig, annars gör någon annan det! /Hanna
|