Döden är en bra lärare, när man vågar närma den.... Alternativ

[*solis*]

Under de senaste månaderna har jag kommit på att döden är i själva verket en mycket bra lärare för oss människor.

Jag har tänkt mycket på döden och varit väldigt rädd för döden.

I mina drömmar har jag dött gång på gång tidigare.Flera gånger i drömmarna har jag fått komma tillbaka till livet som mycket gammal gumma och mina barn var då också gamla.

Jag tror nog att jag på det viset har bearbetat min rädsla för döden.
Som liten fick jag vara med om ett par skrämmande händelse om döden.

Under åren inom äldreomsorgen fick vi ofta ta hand om döende gamla människor.

Nu har min egen mamma gått bort så har döden åter igen kommit närmare mig och väckt till liv massor av funderingar men det verkar som att jag inte är lika rädd längre för döden.

Så var jag väldigt sjuk själv under ett par månader så att jag till slut sa för mig själv:okej är det nu dags för mig att vandra vidare till andra sidan av dödens flod så är det okej men jag tyckte så oändligt synd om mina barn och hundarna så är jag oerhört tacksam att jag fick fortsätta att leva.

V A R E N D A dag är en helt och hållet U N D E R B A R G Å V A

Idag känner jag att jag är så oändligt glad lycklig och tacksam för precis A L L T här i livet och detta gör att jag tycker att döden är en bra lärare.

[Biggan_]

Kan förstå din inställning Birgitta.

Men döden är en del av livet. Visst kan det kännas det mycket värre om en ung person dör än en äldre. Har själv varit med om båda delarna. Det tog mycket längre tid att försonas med att den unga dog.

Allt tror jag beror på vilka förväntningar vi har. Unga ska få vara friska och leva tills de blir gamla. Men så är det inte alltid och det borde vi också kunna förvänta oss egentligen.

Men jag kan också se det som solis menar, döden lär oss att ta till vara det bra i våra liv.

Jag har också varit med om både äldres död och barns död (barnbarn), och man får en väldig massa tankar, funderingar och framför allt en massa känslor, och allt detta håller man på och bearbetar under mycket lång tid. Jag tror man uppskattar livet mer, ju äldre och klokare man blir. När man var ung tänkte man inte så mycket på döden. Det var något som inträffade när men blev "dögammal"men det blev man snart varse att så är det ju inte. Jag kan ibland tänka när jag upplever något underbart, att det kanske är sista gången man upplever detta, för det kan ju hända att allt tar slut fortare än man tror, så visst försöker jag ta till vara allt underbart i livet. Men jag tänker på alla dem som inte har fått uppleva allt det jag har hunnit med (och jag har förhoppningsvis mycket kvar att uppleva) och jag tänker på föräldrarna vars barn har dött, som inte har fått se dem växa upp och skaffa sig ett eget liv och bli förälskade och få barn o.s.v Det är mina tankar om döden.