Solis, upplys oss! Alternativ

[zaaritha]

Jag instämmer faktiskt med de som undrar vem o vad--du är!?
Finns ju inga uppgifter....
Kvinna? Man????

[amaira]

Du é härlig Solis!!
Det har jag ju alltid sagt!

Om man (läs "jag") ska ha lite roligt och det tänker jag ha nu, så kan man (läs "jag") tänka högt och det tänker jag göra nu.

(Har skrivklåda i fingrarna)


*Tihi*

Har ni inte sett att Solis skriver mycket, när hon är här! Men hon ÄR inte alltid här! Faktiskt har hon "ett liv utanför datorn" också   .

Ni får nog svar så det räcker, men svarar, det kan man göra först när man sitter vid datorn!

Tvivlar inte heller ett enda ögonblick på, att även DU Zaaritha kommer att få svar på dina mail, med GLÄDJE svar, för Solis gillar att både skriva och prata. Så presentationen av henne, lämnar jag till henne.

Vad var det jag sa!! *barnsligt mallig*


Jag tror dig faktiskt, solis, när du säger att du inte tog illa upp (nu syftar jag till flera olika trådar).

Med åldern förstår man - om man har tur vill säga och om man inte har blivit alltför hårt tuktad av livet - att skammen och "felet" sitter hos angriparen, och inte hos den som blir angripen. Även när man själv är den som blir angripen.


En "angripare" eller mobbare, eller hackare, en som alltid ska "hacka" på andra finner alltid någon att angripa, mobba, hacka på.
Givetvis med egna uppfunna motiv, som ska rättfärdiga den egna personen, och sätta ut dimridåer för vad som sker.

Det "lustiga" i kråksången, är nog att en "angripare" nog aldrig ser sig själv som - angipare...
Det brukar ytterst sällan vara genuin ustuderad elakhet som ligger bakom. Snarare en drift att lägga ut dimridåer - för att slippa se sig själv.


Det som blir otäckt i det hela, är att många "vanliga" människor (d.v.s. "icke-angripare") börjar fundera över om det inte är sant ändå, som Angriparen påstår, och ansluter sig till leden.
Det är lätt hänt, det är inte så svårt att "hetsa upp" människor.


Men det händer något annat också. Det brukar bildas "en motgrupp" - som går till attack mot angriparen.
Det händer ibland att jag själv blir en sån där "Motangrepps-människa".
Angreppen blir lika hårda, fast åt andra hållet.
För en Angrepps-människa, blir det inte någonting annat än en bekräftelse på att hon/ han har rätt!!! Och själv är den som blir angripen
Och ofta ännu en bekräftelse på att "andra männskor är dumma mot mig" - vilket ibland kan vara ursprunget till angreppet från början.

Nu är jag lite "svår", jag vet - men jag vill inför mig själv reda ut innebörden av sånt jag känner och "tänker" inombords, av mina livserfarenheter helt enkelt och sätta mer reda ord på det hela.
Mitt sätt att tänka - att plocka isär de olika händelserna, studera dem - och sätta tillbaka dem på platser som både hänger ihop och blir en helhet - kan vara mycket svårt att hänga med i. Jag vet.
Det har tagit mig "ett liv" att "hänga med" själv.


Mitt sätt att tänka, kommer inte ursprungligen från MIG enbart, utan har en grund i att jag även tagit till mig av andra människors erfarenheter och kunskaper, inom många olika områden.
Många ...

Jag har ett djupt intresse för människorna. För djuren, naturen, och livet självt. Och inte minst, av "mig själv".
För hur kan jag "komma livet nära, om inte genom mig själv!!!


Att "se sig själv" är den absolut största utmaningen som en människa kan ge sig i kast med!!
Att åka till månen? Pah! En barnlek i jämförelse!

Och jag kan varken åka till månen eller se mig själv.

Men jag kan försöka vara delaktig och medveten om mina egna processer . Att se och försöka förstå - i ett helhetsperspektiv - vad det är som händer mig.
Vilka känslor som väcks inom mig, och vad de vill styra mig till att göra, och vara VÄN med dem, även när de är riktigt besvärliga .
Och ÄVEN när jag inte vill låta dem styra mig, men förlorar mot dem.

För, det är ju ändå bättre - fast svårare - att VETA vad jag gör, och acceptera det, än att "vägra veta".


Det är det här som benäms "Skuggan" inom psykologin.
Att vi faktiskt har ett inre liv som vi inte har makt att "ta bort"!!!
För det tillhör LIVET, mer än det "tillhör" oss.

Ingen lätt sak att se ögonen precis. Med den insikten, förlorar vi ju en hel del KONTROLL.


Men ... vi får inte MER kontroll, genom att "döda budbäraren". Men vi försöker ofta. Alltför ofta, att döda budbäraren.


Det är mänskligt.
Och det är mänsklighetens gissel.

Det är ju inte "den andra människan" som "stör oss", utan att hon/han visar oss på VÅR EGEN SKUGGA, genom att på något vis "ta fram i dagsljuset" något som vi varken vill se eller veta om, hos oss själva.

Ibland kan associationerna vara långgående, och mycket svåra att se. Och ha mycket LITE med den andra människan att göra.
Ändå påminner hon mig vagt om något, och därför måste hon DÖDAS!


Det är inte lätt att vara människa.
Och inte blir det lättare genom att så många människor inte vill veta om hur svårt det är!


Det finns faktiskt bara EN sak som kan "rädda världen", och det är SJÄLVINSIKT.
Och den kan man aldrig tvinga på - eller ge till - någon annan. Det är varje människas egen "sak", att lyckas - eller misslyckas - med.


Det enda som man kanske - KANSKE- kan göra, är att "berätta sin egen historia", för andra att möjligtvis känna igen sig i.
Och via "spegling" börja se sig själv. Som människa.
Men lika ofta eller oftare blir responsen:
Döda budbäraren!!!


Fast det där sista var inte sant.
Så "ofta" är det inte. Det är bara det, att det känns så obehagligt att "bli dödad" (angripen), att det känns som om det är "de flesta människor", eller i alla fall hela stora grupper - fast det bara rör sig om ensataka individer, eller minoriterer, bland människorna.


DET KRÄVS ETT STORT MOD ATT VARA SIG SJÄLV!!!!!



Och det är så oerhört mänskligt - att inte våga...