Döden är en bra lärare, när man vågar närma den.... Alternativ

[*solis*]

Under de senaste månaderna har jag kommit på att döden är i själva verket en mycket bra lärare för oss människor.

Jag har tänkt mycket på döden och varit väldigt rädd för döden.

I mina drömmar har jag dött gång på gång tidigare.Flera gånger i drömmarna har jag fått komma tillbaka till livet som mycket gammal gumma och mina barn var då också gamla.

Jag tror nog att jag på det viset har bearbetat min rädsla för döden.
Som liten fick jag vara med om ett par skrämmande händelse om döden.

Under åren inom äldreomsorgen fick vi ofta ta hand om döende gamla människor.

Nu har min egen mamma gått bort så har döden åter igen kommit närmare mig och väckt till liv massor av funderingar men det verkar som att jag inte är lika rädd längre för döden.

Så var jag väldigt sjuk själv under ett par månader så att jag till slut sa för mig själv:okej är det nu dags för mig att vandra vidare till andra sidan av dödens flod så är det okej men jag tyckte så oändligt synd om mina barn och hundarna så är jag oerhört tacksam att jag fick fortsätta att leva.

V A R E N D A dag är en helt och hållet U N D E R B A R G Å V A

Idag känner jag att jag är så oändligt glad lycklig och tacksam för precis A L L T här i livet och detta gör att jag tycker att döden är en bra lärare.

[Magnolia]

Flera av mina nära har dött och ibland har det varit väldigt svårt att acceptera. Men i slutändan tycker jag ändå så här:

Hur förfärligt och orättvist det än är att människor ska dö så kommer det ändå inte i närheten av hur fantastiskt att så många underbara människor har levt och lever! Även om livet är för kort (1 vecka, 20, 50 eller 100 år) så väger det ändå så mycket tyngre än döden! Livet är ett sådant mirakel att döden är en bagatell i jämförelse.

Jag är innerligt tacksam för att de jag älskade som dog ändå faktiskt fanns. De lämnade avtryck i mig och i världen. Ingenting hade varit detsamma om de inte hade funnits.