Jag har tyvärr två stycken inom familjen/släkten som ljuger. Den ena troligtvis av dålig hyfs eller något, men den andra är tvättäkta mytoman.
Det har gjort mig allergisk mot lögner. Får små knottror hela jag (fast de syns inte). Och jag råkar heller aldrig ut för situationer som jag tvingas ta mig ur med en lögn. Antingen säger jag helt enkelt: Det svarar jag inte på eller dylikt, eller så svarar jag inte alls.
Två gånger ljög jag — i all välmening — för mina barn. Det lustiga är att för några år sedan frågade min då tonåriga dotter om den ena situationen. Hon var när det hände i 5-årsåldern och det handlade om en död fågel. Jag skonade alltså henne. Nu frågade hon om det som hände den gången var sant och jag erkände att jag hade ljugit. När hon frågade om det var enda gången kunde jag alltså berätta om den andra gången också. Nu kunde vi ju skratta åt det.
I ungefär samma ålder (5 år) frågade hon på största allvar: Mamma, finns verkligen tomten. Inte ens det klarade jag att ljuga om utan förklarade hur det förhöll sig. Hon var tyst och tankfull en liten stund och så sade hon: "Vi berättar väl inte det för storebror."
Många kan nog tycka att jag var grym som sade sanningen, men å andra sidan har de alltid kunnat lita på mig. Även när så svåra frågor som: "Du skall väl aldrig dö och lämna mig" kommit. Den tilliten har och är många gånger ett verkligt stöd i en för övrigt turbulent värld.
--------------------
Bättre sänt än aldrig!Min "nya" kärlek och sambo: Lucas. Och nu har Lucas fått lillebror: Elton! Lucas Och här är mattes älskling knappt 6 månader. Elton, 10 veckor
|