Någon kroppsdel jag inte tycker om? Nää... faktiskt inte, numera.
Allt jag har
fungerar ju, och de är underverk i sig själva.
En del delar har "tagit stryk" i livet, desto större anledning att vara varsam och rädd om dem, och kärleksfull.
Allt är inte precis "vackert" - det fyller mig med ömhet, för att de ändå tjänar mig så väl, utifrån sina egna förutsättningar. Livet, inklusive jag själv, är ett underverk. Tänk att jag lever...
Kan inte tänka mig att "förneka" mig själv, inte ens bitvis eller delvis.
Jag tycker om mig, med ömhet

denna min tappra kropp.