tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[Bettson]

Du genomlever dina döttrars frigörelseprocess. Det gör dom starka och självständiga.

Ju närmare band man har desto jobbigare att klippa och desto bättre blir det efteråt.

Gör klart för ungarna att det är normalt att tycka att mamma är en idiot som inget begriper. Det ingår i processen att bli vuxen.

Men det är inte normalt att säga det, för då är man elak och det bevisar bara att man är mindre vuxen än man själv tror.

Med det argumentet målar du in dom i ett hörn att uppföra sig väl.

Sedan skall du låta dom komma med välunderbyggda argument när de vill att du skall ändra på något. Väl underbyggda argument är inte att du är gammal och dum som inget begriper och att de är så erfarna att de begriper allt. Då idiotförklarar de bara sig själv.

Visa att du tar till dig väl underbyggda argument framförda på ett sakligt och trevligt sätt. Då belönar du dom att verkligen tänka innan de gör något.

Fortsätt att gå på din magkänsla. Den brukar aldrig slå fel. Det är fullt normalt att ungar snor runt, bråkar, testar och kollar var gränserna går. Med mera erfarenhet lär de sig att göra det på ett socialt bättre sätt.

Och känna av gränser det behöver vi ju göra hela livet.

Fast ibland brukar svägerskan och jag skoja om att det fanns något pensionat som hette "Mors Vila" förr i tiden. Undrar om de har lagt ner det.