Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

Hej!

Tyvärr har jag inget tröstande ord att ge dig - däremot om det tröstar dej så kan jag tala om att du är långt ifrån ensam. Jag har inga barn själv, men en brorsdotter (14 år) som är totalt oregerlig emellanåt. Hon gör precis som hon vill, bor borta hos sin kille flera dygn i sträck och vägrar komma hem, skriker och gapar emellanåt att ingen fattar något och ingen bryr sig. Och bryr oss det är precis det vi gör!!! Hela släkten är engagerad och försöker lotsa henne genom livet så att det inte ska hända något illa innan hon blivit stor nog att begripa nå't själv.

Nu är jag lite hård och elak, men jag fick precis ett ledset mail från hennes mamma. I nästa stund är hon världens gulligaste tjej....

/faster Stina

Du genomlever dina döttrars frigörelseprocess. Det gör dom starka och självständiga.

Ju närmare band man har desto jobbigare att klippa och desto bättre blir det efteråt.

Gör klart för ungarna att det är normalt att tycka att mamma är en idiot som inget begriper. Det ingår i processen att bli vuxen.

Men det är inte normalt att säga det, för då är man elak och det bevisar bara att man är mindre vuxen än man själv tror.

Med det argumentet målar du in dom i ett hörn att uppföra sig väl.

Sedan skall du låta dom komma med välunderbyggda argument när de vill att du skall ändra på något. Väl underbyggda argument är inte att du är gammal och dum som inget begriper och att de är så erfarna att de begriper allt. Då idiotförklarar de bara sig själv.

Visa att du tar till dig väl underbyggda argument framförda på ett sakligt och trevligt sätt. Då belönar du dom att verkligen tänka innan de gör något.

Fortsätt att gå på din magkänsla. Den brukar aldrig slå fel. Det är fullt normalt att ungar snor runt, bråkar, testar och kollar var gränserna går. Med mera erfarenhet lär de sig att göra det på ett socialt bättre sätt.

Och känna av gränser det behöver vi ju göra hela livet.

Fast ibland brukar svägerskan och jag skoja om att det fanns något pensionat som hette "Mors Vila" förr i tiden. Undrar om de har lagt ner det.

Vi har tre pojkar och en dotter, och tycker att pojkar är lättare.
Nu har jag nästan glömt, hur det var, under ett par år, med dottern.
I dag är vi dock bästa kompisar, tränar tillsammans, reser, går på teater, allt.
Du säger själv, att det är övergående period.

Beslut ska man låta ungarna fatta i ganska stor utsträckning själva.
De äldsta barnen försökte vi få välja "vanlig" utbildning, men
med de yngsta har vi fattat, att viktigaste är att ungarna trivs.
Kläder får det bestämma själva. Konstigt, om de hade samma smak som jag?

Jag tänker inte ta ansvar för deras vuxenliv och styra och ställa för dem.
Därför är det väldigt bra, om barnen själva vet, vad det vill.
Visst kan de göra misstag, det gör även vuxna.
Då får vi väl finnas där och stödja.

Det är inte nödvändigtvis fullt normalt att ungar snor runt, bråkar, testar och kollar var gränserna går. Men det är bra, om man kan prata med varandra. Vi har en regel; vi ska leva så att alla i familjen trivs, vi måste ta vanlig normal hänsyn och inte slänga ur sej vad som helst (det gör man inte efter att ha fyllt 3 år). Lite vuxenbeteende kan man begära. Det utesluter inte, att man inte får gräla, vara arg och osams.

Nu var det kanske inte kläder, utbildning och intressen som jag tänkte på.

Det tycker nog också jag att ungarna skall bestämma själva.

Jag tänker nog mer på:

Hur länge man skall vara ute om kvällarna.
Bruket av alkohol
Hur gammal flickvännen skall vara för att få sova över.
Hur man uppför sig mot andra.
Hur man handskas med pengar
Att man är en ärlig person
Att man behöver lära sig ta ansvar och hjälpa till hemma.
Att man sköter sin skola (prioritet hos oss)
Att lära sig bedömma personer och välja sitt umgänge.
Att lära sig tänka på vad ett beslut innebär längsiktigt. Tex en tatuering.
Att hålla en socialt accepterad dygnrytm så man kan behålla ett arbete.

Jag har alltid strävat efter att få ungen att må så bra att de tänker på att det finns en framtid. Många ungdomar gör ju inte det utan lever i nuet.

Vem har inte varit tonåring och nån gång tyckt att "morsan och farsan varit ena riktiga nötter"? Det går över och även tonnåringar växer upp. Jag vet hur elak en tonåring kan vara men jag är ganska säker på att de skäms när de beter sig illa, det gjorde iallafall jag.

Vet inte säkert men ibland undrar jag om inte tillvaron för dagens tonåringar är ganska hård men på ett mer psykiskt plan än tidigare? Det finns hårda krav på hur man som tonåring ska se ut och vara samtidigt som man ska styra upp sin utbildning och sina betyg, vara till lags, vara med vänner och ha ordentliga intressen.
Kombinera det med hormoner som flödar över alla breddar så har du helt klart ordentlig "sprängdeg"

Skulle man ha det så även som vuxen skulle man nog snart behöva sjukskriva sig för utbrändhet.

Barn är väldigt individuella, det vet alla som har fler än ett barn.

Bruket av alkohol
Man kan inom familjen sätta en gräns, att når man fyller 18, firar man det med vin till maten?
(Varför föräldrar langar till sina barn är ofta rädsla, att de ska få tag på hemkört.)
Föräldrar måste kanske ibland våga vara föräldrar och ta obekväma beslut.
Skulle ungen ändå komma hem full, då är det för sent att skälla, då stödjer man.
Tidigt måste man se till att "få" starka barn, som vågar ha avvikande åsikt från sina kompisar.
Då måste man låta dem även ha avvikande åsikter från sina föräldrar, lärare, stödja dem, om de inte alltid ha samma åsikt som en själv. Starka barn klarar kamrattryck.

Hur gammal flickvännen skall vara för att få sova över.
Du har ju flickor? Flickvännens föräldrar bestämmer åldern.
Våra barn har varit scouter, sovit ofta borta och i tält med kompisar.
Det är inte alltid sex det handlar om, utan kamratskap och närhet, när man sover ihop.
Huvudsken är, att man är öppen och kan prata med varandra.

Hur man uppför sig mot andra.
Man ska inte tillåta vad som helst. Man måste uppföra sej hemma, som man gör borta. Inga fula tilltal ska vara tillåtet, varken mot syskon eller mot föräldrar. Om vi vuxna inte lär våra barn uppföra sej, vem ska då göra det?

Hur man handskas med pengar
Ungar är väldigt olika. Men barnen ska vara införstådda med, vilken ekonomi familjen har och att alla har ett ansvar. Om man förklarar, så är inte barnen dumma. Sedan ska de väl få lov att göra lite dummheter med sin egen månadspeng?

Att man är en ärlig person
Förädrar ska också vara ärliga, man är ju förebild.
(Jag har förklarat för barnen, att jag har för dåligt minne, för att kunna ljuga. )

Att man behöver lära sig ta ansvar och hjälpa till hemma.
Det är självklart. Men ställer ni alltid upp som på hotell, så...
Man kan inte börja med de med tonåringar, man måste stå ut med 3-åringar, som ska "hjälpa till", man måste ha tålamod, även när man har bråttom och inte göra om, om allt inte blev "perfekt". Barnen måste få göra på sitt eget sätt. Vi har aldrig betalat för städning av eget rum, tvättsortering, disk, toa (men ibland kan man få extraslant, om man städar klädkammaren eller liknande).

Att man sköter sin skola (prioritet hos oss)
Skola är barnen arbete, det måste dom sköta. Men dom behöver föräldrars hjälp, många gånger. Skolan idag ger inte mycket tid för individuell hjälp eller hjälp med studieteknik.

Att lära sig bedömma personer och välja sitt umgänge.
Småbarn kan mans styra... men tånåringar är det svärare med. Bjud in barnens kompisar, lär känna dem.
Kanske de inte är så "farliga" som du tror?

Att lära sig tänka på vad ett beslut innebär längsiktigt. Tex en tatuering.
Vi har haft diskussioner, jag hade redan gett tillåtelse, men dottern hade ändrat sej.
Visa din egen mage och fråga, om tatuering blir snyggt där!
(Själv fick jag skäll för att gör avanliga hål i örönen.)

Att hålla en socialt accepterad dygnrytm så man kan behålla ett arbete.
Vi har sagt till ungarna, att när förädrar jobbar,och går upp tidigt på morgonen, ska de ha någorlunda normal dygnsrytm, även på sommarlovet. De kan i alla fall inte störa, för det handlar om vanligt hänsyn, så alla kan leva normalt i familjen.

Man ska prata och alla ska ta hänsyn, till båda hållen, men det är faktikst föräldrarna som bestämmer.
Enkelt!

Näe!

Kan var skitjobbigt för det. IBland vill man bara packa stänga och gå och lägga sig somtonårsförälder.

En sak till. Det finns präktiga tonårsföräldrar som uppfattar sig vara närmast perfekta i sitt sätt och som gärna slår sig för bröstet över hur duktiga de är på att sätta regler och hålla på dessa. Jag säger bara en sak, glöm dem


Tonåringarna i min umgängeskrets med "perfekt" kärnfamilj och präktiga föräldrar som höll på sina tydliga regler om bl.a. alkohol, uteliv och sex var de som sprängde flest gränser. Om det kan vara till någon tröst kan mindre "perfekta" föräldrar ha ordningssamma tonåringar, ibland utan att ens veta om det. Samtidigt som föräldrar med duktighetstendenser kan ha de störigaste tonåringarna, utan att veta om det.

Ja, det stämde många gånger.
Själv är jag slarvig och barnen försöker hålla ordning på mej.

Har inte några döttrar men två vuxna söner och visst är det jobbigt med tonåringar.

Om jag försöker beta av din lista

Bestämda klockslag när man ska vara hemma har vi haft. Funkade inte helt och hållet men höll hårt på det ändå. De var tvungna att ringa hem om de blev försenade men skulle ändå komma hem.

Accepterade INTE att de drack förrän de var vuxna.

Att sova med flickvän accpeteras inte av lagen om man är under 15 år. Sedan måste det nog bedömas från fall till fall. Hur länge har de varit tillsammans, hur mogna är de , preventivmedel m m.

Uppförande mot andra diskuterades utifrån hur de tyckte att andra skulle uppföra sig mot dem.

När det gäller att handskas med pengar gjorde vi så att , om det inte var för stora summor, de fick bestämma själva men kunde heller inte komma och gnälla om mer när de insåg att de gjort slut på dem på sk-tsaker. Vi hade den tanken att man lär sig bäst genom sina misstag.

Ärlighet kan vara ett problem . Antar att du menar att de ljuger var de varit o s v. Vi försökte att inte bli arga för då blir det bara ändå värre. Försökte diskutera varför de kände sig " tvungna" att ljuga.

Ansvar är något som hör vuxenlivet till så vill man vara vuxen måste man ta ansvar. Svårt när man inte är vuxen men det har funkat att argumentera så med våra söner. Hjälpa till hemma samma sak.

När det gäller skolan har båda våra söner haft downperioder men kommit tillbaka med råge när det " värsta" är över. Vi har inte tvingat dem mer än nödvändigt under downperioden så att de inte ska "hysa agg" mot att gå i skolan.

Att välja sitt umgänge och kunna bedöma andra kan man väl bara göra genom att testa. Nu menar jag inte att man ska låta sina barn umgås med " värstingar" men vår filosofi har varit att de måste få lära sig själva. Och , javisst de har gått på nitar men inte värre än att de kunnat dra lärdom av det.

När det gäller att fatta beslut som kommer att påverka dig hela livet så har vi argumenterat typ " och hur tycker du det skulle se ut om en 50-åring har sin första pojkväns namn tatuerat i pannan". Man kan också föröska få dem att inse att t ex tatuering är en modegrej som är häftig bara just nu och inte om 10 år. Då är det bara sååå uuute.

Dygnsrytm har vi försökt hålla genom att väcka dem i " normal" tid även om de varit ute till 5 på morgonen. Jobbigt men har visat sig effektivt i längden.

Hoppas att du kan hitta något matnyttigt i vad jag skrivit . Det ÄR svårt med tonåringar men man måste komma ihåg att de håller på att hitta sig själva och det är inte det lättaste.


Såg nu att flera andra svarat under tiden jag skrivit mitt svar men lägger in det ändå.

Samtidigt som två ungar fostrade på exaktsamma sätt med exakt samma regler kan bete sig helt olika.

Ungar är nämligen individer.

Egentligen så är man inte kompetent att fostra tonåringar förrän man tränat på några stycken. Sedan har man ingen ork kvar, utan är tackam att den perioden är över.

I de flesta fall går det bra ändå.

Själv är jag så stolt över att mina gängliga ungar börjar utvecklas till "män".

Citerar mej själv.

Oftast får den yngsta minst "regler". Livet är inte rättvist...

Här har du en till ,ibland uppgiven, tonårsmamma (har en son). Så jag har inga råd att ge.
Men en dag är det över och då är jag helt säker på att dina döttrar och min son har utvecklats till underbara vuxna människor som vi kommer att vara stolta över!

Måste tacka Jill-Ulrika för detta:

Kändes skönt att läsa! För jag är ingen perfekt mamma.... ojoj.... långt ifrån

Kompromissa....prata med dem..var ärlig och förklara varför man har vissa regler...
"Därför" är det sämsta svar en unge kan få...tycker jag

Man kan inte prata nog med sina barn....och visa dem nog med respekt...
...och jag säger till dem att "prata med mig"...för även om jag får ett utbrott och blir helförbannad så brukar jag lugna mig och kunna prata om saker och ting....för oftast finns det ju nån orsak till att de så gärna vill göra det där man förbjuder...kompistryck, osäkerhet, rädsla osv...eller helt enkelt att det är såååå mycket roligare än vi kan förstå...(dom fattar nog inte hur kul det är med växtmarknader heller...)

Jag brukar säga till mina barn att jag har dem i sånt där koppel man kan släppa efter på ganska långt men strama åt lätt...
Så länge de sköter sig så matar jag ut mer och mer koppel men klantar dom sig så får de gå stramare igen...
Min 17-åring springer lös nu...men kopplet sitter på och jag är beredd att springa i fatt och trampa på det om det bär iväg....

Men först och främst måste man nog inse att ens barn är egna individer och inte bitar av en själv...

Kan inte nog hålla med.

Hade min först blodpropp när ungarna var 4 coh 6 år. Efter den betan så har jag stenhårt gått in för att lära dom att klara sig själv så tidigt som möjligt i livet.

Ibland har detta mynnat i konflikter. Kom ihop mig med äldste sonen angående städning. När jag så förklarade varför så fick jag svaret:

Jamen då är det ju OK. Jag trodde bara att du var arg på mig eller ville jävlas.

Det var den tonårsrevolten det. Den andra har varit mycket jobbigare.

Barn är olika. Min son är son jag var i den åldern. Vill han inte, så finns det ingenting i världen som kan få honom till det. Inte ens mutor (har tyvärr aldrig funkat på honom).
Har dock märkt att något som iallafall påverkar honom till viss del är att jag visar att jag blir ledsen. Att det egentligen inte är arg jag är, fastatt jag gormar.

Har inte orkat läsa igenom hela tråden, men jag har en 12-åring som börjar bli hemsk nu, än så länge går det att spänna ögonen i henne och säga till på skarpen, men jag vet ju vad som väntar och vad jag ska igenom, blir såååå trött.......

Har tre stycken som nu alla är vuxna och utflugna... fast just idag är alla här och vi ska äta lunch tillsammans... också de två små barnbarnstöserna så klart.

sex tjejer och så maken ensam kille

Minnet är barmhärtigt... inte minns jag några speciellt jobbiga stunder.

Visst är det väl så.

Annars skulle varje familj förmodligen inte ha mer än ett barn.

Jag menar man förträngde den första förlossningen och kom inte ihåg den förrän man stod i dörren till BB och skulle till igen.

Och inte vill man komma ihåg alla gångerna när man i stort sett ville stoppa tillbaka ungarna där de kom ifrån, men det kunde man ju inte.

Inte heller vill man minnas när de var till salu med återköpsrätt till kvällen.

Man lever på de lyckliga minnena blott resten kan man glömma.

Fast lite kan man ju tala om. Annars kan ju de stackarna som sitter i smeten just nu och sliter sitt hår, känna att de är ensamma och misslyckade när de egentligen är just normala föräldrar.

FAst jag skrattade så gott åt just..... Minnet är barnhärtigt

Rätta ordet.

Visst är minnet barmhärtigt. Nu när mina söner är vuxna ser jag mest de roliga stunderna vi har haft och har.

En liten episod jag minns från när de var c:a 12 resp 10 år och hade varit alldeles odrägliga kan jag väl berätta.

Jag var alldeles slut av deras tjafs med varann och sa att det skulle bli skönt när de blivit så gamla att de gjort lumpen " för sen åker ni ut härifrån och det ska bli så sköööööönt!". Då tittade den yngste på mig med pillemariska ögon och sa " Får man ta hockeyspelet med sig ?"

Man priorieterar olika saker i olika åldrar , helt klart !

Hmm jag tror att mycket handlar om respekt, och brist av det. Att skrika och gapa på någon innebär att man inte respekterar denna personen, och det gör inte saken bättre. Självklart kan man brista och tappa fattningen men då är det oftast inte problemet i fråga utan helt andra saker som också ligger bakom och trycker.

Något som jag tycker är viktigt med barn och tonåringar oxå för den delen (även om jag till största delen umgås med barn o vuxna) är att PRATA.

Jag tycker det pratas alldeles för lite nu för tiden, man skriker eller mutar istället. TA barnet från tvn/datorn och sätt dig ner och prata och förklara VARFÖR du säger vill att saker skall vara på ett visst sätt. Oftast (inte alltid) brukar man nå förståelse.

Lite om punkterna du skrev:

Hur länge man skall vara ute om kvällarna. Sätt en gräns, 10-11? Här är det inte helt fel med lite "straff"... indragen månadspeng exempelvis...

Bruket av alkohol
Prata med barnet/ungdomen om alkohol... men bjud inte. Det är viktigt att avdramatisera allt om alkohol, göra det så ospännande som det bara går.

Hur gammal flickvännen skall vara för att få sova över.
At sova över anser jag inte är nåt stort problem, bara man har pratat om sex och sånt så att hon förstår vad det innebär att ha samlag... för det är ju detta föräldrarna är rädda för, inte själva översovandet... Avdramatisera sex för tusan!!! Idag lär ju ungarna sig mer om sex o samlag från nån snubbe på chatten än av föräldrarna, bara för de tycker det är för pinsamt att prata om det! Om en 7-8 åring vill prata om sex och allt det innebär... gör det!!! På en nivå som är passande för åldern!!!

Hur man uppför sig mot andra.
Har man inte lyckats lära barnet att umgås när han/hon är 11-12... då är det i de flesta fall för sent att göra underverk.
Hur man handskas med pengar

Ge barnet konstant ansvar för mer och mer av sin egen ekomomi, svara på alla frågor. En börs och veckopeng kan vara bra i 7årsåldern flör att gå till kiosken o handla glass... när man är 13 ett bankomatkort med lite mera pengar... och ett ungdomskonto. Förklara för han/hon betydelsen av en budget och hur man gör en sån... A och O för att kunna handskas med pengar!!! Lita inte på att skolan lär ut sånt

Att man är en ärlig person
uppfostran, respekt... då kommer ärlighet på köpet. Förklara att det aldrig är okej att ljuga.

Att man behöver lära sig ta ansvar och hjälpa till hemma.
börja TIDIGT!!!!! Lär barnet att sängen inte bäddar sig själv, att disken inte diskar sig själv, att kläderna inte skal ligga på golvet. Att tvinga in sånt i tonåren är inte så lyckat tror jag... då är man av naturen lite "rebellisk". Varför inte göra ett schema när barnet är så gammalt att det kan hjälpa till själv med enklare sysslor

Att man sköter sin skola (prioritet hos oss)
En självklarhet att inte skolka, missköta läxorna osv. En belöning kan vara på sin plats, samt att visa engagemang om han/hon vbehöver extra stöd i nåt ämne, Ta sig tid!!!

Att lära sig bedömma personer och välja sitt umgänge.
Usch, en knepig punkt....

Att hålla en socialt accepterad dygnrytm så man kan behålla ett arbete.
Beror på vad du menar... självklart så sover man på natten annars orkar man ju varken med skola eller arbete. Detta förstår barnen själva... och det är väl inget fel att nån gång vara uppe halva natten och spela pcspel om man har lov eller det är helg... det händer att jag själv gör det... bara det inte inverkar negativt på det ansvar man har.



Sånt här kan diskuteras hur länge som helst... och är omåttligt intressant. Några saker jag tror är extra viktiga:

* Visa att du som förälder bryr dig.... det är alldeles för mycket "jag har inte tid" i dagens stressade samhälle. Och alldeles för många skilsmässor...


* Visa respekt och kräv respekt.

* Aldrig slåss eller hota med våld, hot leder oftast inte till nåt vettigt.

* Dämpa rösten... skrik tillför väldigt lite, förutom att lära barnet att det är okej att skrika när man är arg och nåt är fel. Prata normalt, lugnt och sansat.

* När ungen är tonåring så får man nog som förälder lära sig att ge han/hon större ansvar och förtroende. Och grejar han/hon inte det... strama åt tyglarna. Frihet under ansvar.... det brukar vara ett bra ledord.


ja det var bara lite av mina tankar om detta...

/Henrik

ps varför är det "okej" att kalla barnet för "det"... 3 pers sing medans när man skriver om tonåringar skriver han/hon?? ds

Om jag skulle strama tyglarna för min son och han absolut ville, till exempel, gå ut, så skulle han rymma genom fönstret. Ända sättet för att få det att funka här vore att be polisen slänga honom i finkan i så fall .
Nu har jag aldrig förbjudit honom att gå ut, däremot dragit internetkabeln. Då spelade han Playstation istället. Och hade jag förbjudit det hade han dragit till nån kompis och spelat där.....

Mutor funkar som skrivet (längre upp i tråden9 inte på min son. Inte indragen månadspeng heller.

Hur gör man då?

Men, jag får iallafall alltid höra på utvecklingssamtalen att jag har en snäll son, att han är en schysst kompis.
YES! Det är det absolut viktigaste för mig! Då har jag gjort något rätt!

Håller med om att tid är viktigt. Iofs vill inte min son ha sådär jättemycket tid tillsammans med mig. Men, han vet att jag finns här.
Och jag säger att jag älskar honom, fast att man kan tro att han får ett nervöst sammanbrott när jag gör det. För det behöver han höra.

Om han inte får månadspeng, hur får han då pengar? eller han är inte intresserad av att köpa saker, pizza, glass osv, kläder, tvspel?

Oftast brukar de inse att det finns roligare saker än att ha tomt i börsen när kompisarna gå på paintball, simning, cirkus osv osv.


Beror iofs på åldern och hur mycket pengar de har att röra sig med... Men även om tonåringen har nån tusenlapp på sitt bankomatkort blir han/hon nog ganska upprörd om det slutar strömma in pengar där pga att han/hon har uppträtt felaktigt. Fram tills 18 är det NI som bestämmer.... ingen annan.

Lättare sagt än gjort, men man måste försöka vara stark när ungarna gnäller, och få dem att inse att det finns konsekvenser när man gjort fel och att gnäll inte lönar sig... jag vet många som ger med sig för att "få tyst"... det är ungefär som att mata en katt... den kommer ALLTID tillbaka och vill ha mer....

/henrik

Tyvärr så klarar han sig bra utan pengar (han får inte hela barnbidraget, så jag står för kläder, hygienartiklar och sånt). De gånger han fått indragen månadspeng har han inte klagat en enda gång, han bara tar det.
Nu har han iofs bara fått det under en månad, aldrig någon längre tid.

Det jag menar med mina inlägg är ju just det att det är inte alltid det går att bestämma över sina barn! Alla barn går inte att bestämma över. Vissa barn gör som de vill!

Just nu är min son lugn och allt flyter på jättebra! Men, i perioder är det ett rent helvete här hemma. Betyder det att jag sköter uppfostran bättre ibland än andra gånger enligt ditt sätt att se på saken, MrNorth?

Det är så underbart att höra att man inte är ensam, jag kan gå upp på natten (jag är trött och somnar tidigt) och se om sonen kommit hem- har han inte det så ringer jag eller skickar meddelande och hotar- inom en kvart står han i hallen. Oj, mamma är arg!
Jag säger också:Prata, prata, prata. Prata med dem när de vill även om det är kl 11 på kvällen när du egentligen vill sova- då kommer min son och är jättepigg och då måste jag lyssna fast det är segt. Prata även när de egentligen inte vill, en del grejer måste nötas in.
Prata med deras vänner, man får höra mycket intressant och många barn har ingen som lyssnar har jag märkt- jag har hört många sorgliga historier. Hos oss är alla välkomna så länge de uppför sig, skulle de stjäla eller bråka e.d är de inte välkomna och det vet de om. (kanske ett inlägg i annorlunda debatten- hos oss är ALLA välkomna)
Jag håller med Sulawesii om att vissa barn är väldigt svåra att styra, jag har försökt uppfostra 4 bångstyriga individer och tycker att jag vet vad jag pratar om. Fast det gäller ju att fullfölja hoten man ger.
Det går inte heller att jämföra förr och nu. Jag skulle aldrig vilja vara lärare idag, t o m småungar kan vara uppnosiga mot främmande personer.
mvh m-l

och så måste man givetvis lyssna också!!!!

Man kan ju naturligtvis få tips från en realityserie, kanal 5 sänder ju värstingakuten på onsdagar kl 21.00 .

Ibland är det nog bra att man får lära sig av sina egna misstag. ^_^

Ja hjälp. Såg en liten stund på det igår. Och jag kan säga att min son är ljusår ifrån de barnen!
Jag blev också lite ledsen för ungdomarna, för man kunde ju riktigt se hur dågligt de mådde!

det är inte bara att stå på sig
ibland undrar man om man borde SPIKA fast dom i golvet, för att dom ska hålla sig hemma
vill en tonåring gå ut, så går dom ut, oavsett vilka medel man tar till.
här hände det att sonen slog sig ut
nu är han vuxen tack och lov
(tror jag)

Min yngsta dotter och jag var ordentligt osams när hon var i tonåren.
Idag är hon 26 och vi har en UNDERBAR relation till varandra

Jag träffade min 14-åriga brorsdottter idag och hon är världens gulligaste, mjukaste tjej (när inte hennes mamma är i närheten).... Observera att det inte är något fel på hennes mamma - dom går bara inte ihop!!!