tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[Hannele]

Jag har tre tonårsdöttrar

Vi har tre pojkar och en dotter, och tycker att pojkar är lättare.
Nu har jag nästan glömt, hur det var, under ett par år, med dottern.
I dag är vi dock bästa kompisar, tränar tillsammans, reser, går på teater, allt.
Du säger själv, att det är övergående period.

Beslut ska man låta ungarna fatta i ganska stor utsträckning själva.
De äldsta barnen försökte vi få välja "vanlig" utbildning, men
med de yngsta har vi fattat, att viktigaste är att ungarna trivs.
Kläder får det bestämma själva. Konstigt, om de hade samma smak som jag?

Jag tänker inte ta ansvar för deras vuxenliv och styra och ställa för dem.
Därför är det väldigt bra, om barnen själva vet, vad det vill.
Visst kan de göra misstag, det gör även vuxna.
Då får vi väl finnas där och stödja.

Det är inte nödvändigtvis fullt normalt att ungar snor runt, bråkar, testar och kollar var gränserna går. Men det är bra, om man kan prata med varandra. Vi har en regel; vi ska leva så att alla i familjen trivs, vi måste ta vanlig normal hänsyn och inte slänga ur sej vad som helst (det gör man inte efter att ha fyllt 3 år). Lite vuxenbeteende kan man begära. Det utesluter inte, att man inte får gräla, vara arg och osams.