tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[mamamaggan]

Nu var det kanske inte kläder, utbildning och intressen som jag tänkte på.

Det tycker nog också jag att ungarna skall bestämma själva.

Jag tänker nog mer på:

Hur länge man skall vara ute om kvällarna.
Bruket av alkohol
Hur gammal flickvännen skall vara för att få sova över.
Hur man uppför sig mot andra.
Hur man handskas med pengar
Att man är  en ärlig person
Att man behöver lära sig ta ansvar och hjälpa till hemma.
Att man sköter sin skola (prioritet hos oss)
Att lära sig bedömma personer och välja sitt umgänge.
Att lära sig tänka på vad ett beslut innebär längsiktigt. Tex en tatuering.
Att hålla en socialt accepterad dygnrytm så man kan behålla ett arbete.

Jag har alltid strävat efter att få ungen att må så bra att de tänker på att det finns en framtid. Många ungdomar gör ju inte det utan lever i nuet.

Har inte några döttrar men två vuxna söner och visst är det jobbigt med tonåringar.

Om jag försöker beta av din lista

Bestämda klockslag när man ska vara hemma har vi haft. Funkade inte helt och hållet men höll hårt på det ändå. De var tvungna att ringa hem om de blev försenade men skulle ändå komma hem.

Accepterade INTE att de drack förrän de var vuxna.

Att sova med flickvän accpeteras inte av lagen om man är under 15 år. Sedan måste det nog bedömas från fall till fall. Hur länge har de varit tillsammans, hur mogna är de , preventivmedel m m.

Uppförande mot andra diskuterades utifrån hur de tyckte att andra skulle uppföra sig mot dem.

När det gäller att handskas med pengar gjorde vi så att , om det inte var för stora summor, de fick bestämma själva men kunde heller inte komma och gnälla om mer när de insåg att de gjort slut på dem på sk-tsaker. Vi hade den tanken att man lär sig bäst genom sina misstag.

Ärlighet kan vara ett problem . Antar att du menar att de ljuger var de varit o s v. Vi försökte att inte bli arga för då blir det bara ändå värre. Försökte diskutera varför de kände sig " tvungna" att ljuga.

Ansvar är något som hör vuxenlivet till så vill man vara vuxen måste man ta ansvar. Svårt när man inte är vuxen men det har funkat att argumentera så med våra söner. Hjälpa till hemma samma sak.

När det gäller skolan har båda våra söner haft downperioder men kommit tillbaka med råge när det " värsta" är över. Vi har inte tvingat dem mer än nödvändigt under downperioden så att de inte ska "hysa agg" mot att gå i skolan.

Att välja sitt umgänge och kunna bedöma andra kan man väl bara göra genom att testa. Nu menar jag inte att man ska låta sina barn umgås med " värstingar" men vår filosofi har varit att de måste få lära sig själva. Och , javisst de har gått på nitar men inte värre än att de kunnat dra lärdom av det.

När det gäller att fatta beslut som kommer att påverka dig hela livet så har vi argumenterat typ " och hur tycker du det skulle se ut om en 50-åring har sin första pojkväns namn tatuerat i pannan". Man kan också föröska få dem att inse att t ex tatuering är en modegrej som är häftig bara just nu och inte om 10 år. Då är det bara sååå uuute.

Dygnsrytm har vi försökt hålla genom att väcka dem i " normal" tid även om de varit ute till 5 på morgonen. Jobbigt men har visat sig effektivt i längden.

Hoppas att du kan hitta något matnyttigt i vad jag skrivit . Det ÄR svårt med tonåringar men man måste komma ihåg att de håller på att hitta sig själva och det är inte det lättaste.


Såg nu att flera andra svarat under tiden jag skrivit mitt svar men lägger in det ändå.