tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[Bettson]

Kompromissa....prata med dem..var ärlig och förklara varför man har vissa regler...
"Därför" är det sämsta svar en unge kan få...tycker jag

Kan inte nog hålla med.

Hade min först blodpropp när ungarna var 4 coh 6 år. Efter den betan så har jag stenhårt gått in för att lära dom att klara sig själv så tidigt som möjligt i livet.

Ibland har detta mynnat i konflikter. Kom ihop mig med äldste sonen angående städning. När jag så förklarade varför så fick jag svaret:

Jamen då är det ju OK. Jag trodde bara att du var arg på mig eller ville jävlas.

Det var den tonårsrevolten det. Den andra har varit mycket jobbigare.