Om Annorlundaskap, tankar i amairas huvud:
Ju äldre jag blir, desto mer ser och förstår jag hur inre drifter driver oss människor, utan att vi har någon aning om det. än mindre makt över det.
Vi kan tycka om och acceptera
djur, men
människans djuriskhet tycks vara fullständigt tabu.
Är det något kulturellt arv som vi bär med oss ifrån kristendomen månne?Att människan har en själ och djuren är oskäliga?
Inte för att vi
tror så idag (i alla fall de flesta förstår nog att djur inte är "själ-lösa") men för att synsättet satt sig djupt i vår värderings-skala: en människa som beter sig djuriskt är en dålig människa.
Därför gäller det att förneka alla drag hos en själv, som kan verka "djuriska", för vem vill vara en dålig människa?
Men som med allt annat kan problem som förnekas - inte lösas! Eftersom det då blir
någonting annat som man fösöker lösa.
Att istället finna, bli medveten om, acceptera och erkänna - ja, det är ju den universiella grunden för ALLT framåtskridande, oavsett vilket problemområdet är, vare sig det är högst personligt, eller utbrett allmängiltigt, vare sig det gäller en liten myra eller hela universum!
Så ... när det gäller "människans djuriskhet", så är en stor del av mänskligheten
blind. Vilket är ett problem i sig själv.
Eftersom det förhindrar lösningar av en stor mängd av alla de andra problemen som dyker upp i människans fotspår.
Ett av människans "problem" genom tiderna, är att vi har sååå svårt för att acceptera "annorlundaskap". Den flockmedlem som utmärker sig alltför mycket genom att i något avseende bete sig, eller SE UT på ett annorlunda vis - väcker agg inom oss.
(Ofta olika saker för olika människor, dessutom. men jag tror inte att någon går fri!)
Det kommer djupt inifrån, oanmält och utan medföljande förklaring eller hanteringsmanual. När sedan själva
känslan har gjort sin påträngande entré, hänger tankarn på från ett
annat håll, och finner fullt trovärdiga förklaringar till
varför man inte tål, och
vad det är man inte tål.
Här vill mina tankar knyta an till Kay Pollaks, i kapitlen om mobbing, i boken "Att välja glädje". Mycket mycket tankvärda, som jag inte refererar här, mer än att angrepp ger dåligt samvete och eskelerar i större angrepp, allt för att själv (omedvetet) komma undan sin egen skuld, och övertyga sig själv om att skulden ligger hos motparten.
Min starka övertyglese är, att "mobbing" kommer man aldrig ifrån förrän man definierar problemet som det är: det vill säga
tar bort skammen omkring själva fenomenet!!!
Det är djupa drifter i rörelse, där mobbing börja växa! Det är djupa känslor som kommer i rörelse! Känslor styr man inte, ifall det nu är någon som fortfarande tror det. Än mindre hanterar man dem med "stryk", oavsett HUR stor vår inre vilja att GE stryk är!(för att
lära den andre minsann)
Ibland (oftast, kanske alltid?) är viljan att ge någon en rak höger, endast en vilja att tillfredssställa våra egna behov. Som en tillfredsställande
lösning på ett problem, är det ganska värdelöst. Det är snarare ett tecken på att vi inte kan se problemet som det är, inte kan se HELHETEN av det.
Ett dåligt (? eller kanske inte dåligt) exempel är hur ett albinodjur kan bli utmobbat ur flocken, ja kanske också dödat, för att det är "annorlunda".
Annorlundaskap inom en flock, kan göra hela flocken sårbar!! Vare sig det handlar om utseendet eller beteendet. Det kan vara farligt för hela gruppen. (även om det inte längre är farligt för oss människor, så vet inte våra gener om det)
Inte vet djurgruppen om det, en sådan medvetenhet finns inte, det är bara "känslor" som styr, som är drivkraften, Livets Verkställande Drivkraft som börjar röra på sig och dyker upp som känslor av aggression osv.
Jag själv tror på MEDVETENHETEN om vem och vad vi är, och vad som är våra förutsättningar - som den enda framkomliga vägen för människan som art att skapa ett bättre samhälle för oss.
Däremot tror jag inte på den medvetenheten, tror inte att den är möjlig... För många människor är skadade, sårade och trasiga, eller har andra "hinder" för att VILJA eller ens KUNNA "möta verkligheten som den är"!
Även
det styrs ju av djupa inre drifter och mönster.
Och så det där med "verkligheten" - vem kan säga hur
den är? När varje egen människa har sin egen bild av den, och varje egen människas bild är sann, för den människan...
Ändå tror jag, attt vi människor på något vis behöver
få bort SKAMMEN omkring vad vi är och hur vi är.
Skam är någonting gräsligt hemskt att bära.
När vi ansätts av den känslan, har vi ofta en inre drift (försvarsmekanism) som försöker föra över skammen på någon
annan!
Resultatet blir ... t.ex. "pajkastning", som ligger mycket nära mobbing ur drifthänseende. Fast vi själva uppfylls av känslor av "att ha rätt".
Vem - vilken människa - är beredd att möta sina egna mobbartendenser, när SKAMMEN att bära dem, är tyngre än ... än ... *finner inget liknelse-ord som duger*.
Skammen, inte bara i ens egna ögon, utan också som en kompakt mur från människorna omkring en. Därför att inte heller DE kan möta den hos sig själva, för den är inte accepterad. Det är inte "mänskligt".
Men, egentligen så FINNS DET JU INTE någon "skam" i att vara människa, med allt vad det innebär!
Hur ska det kunna göra
det?? Det är ju bara som det ÄR!
Ingen ska tro att jag skriver detta "utifrån", som om jag själv "inte var drabbad", som om jag är en iakttagare av ANDRA.
Jag försöker i allra högsta grad även iakttaga mig själv, med medvetenhet, i den mån det är möjligt...
En psykolog sa åt mig en gång:
Du är en MÄNNISKA, och du har RÄTT att vara lycklig!Han sa det med en sådan kraft och med en sådan inre övertygelse, att det gick rakt in i mig, och stannade kvar. Orden och ögonblicket glömmer jag inte.
Jag skulle önska att jag kunde föra dessa ord, med samma kraft, vidare.
Om annorlundaskap.
07-06-2005, 08:10
