tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[Bettson]

Minnet är barmhärtigt... inte minns jag några speciellt jobbiga stunder.  :lol:  :wub:

Visst är det väl så.

Annars skulle varje familj förmodligen inte ha mer än ett barn.

Jag menar man förträngde den första förlossningen och kom inte ihåg den förrän man stod i dörren till BB och skulle till igen.

Och inte vill man komma ihåg alla gångerna när man i stort sett ville stoppa tillbaka ungarna där de kom ifrån, men det kunde man ju inte.

Inte heller vill man minnas när de var till salu med återköpsrätt till kvällen.

Man lever på de lyckliga minnena blott resten kan man glömma.

Fast lite kan man ju tala om. Annars kan ju de stackarna som sitter i smeten just nu och sliter sitt hår, känna att de är ensamma och misslyckade när de egentligen är just normala föräldrar.

FAst jag skrattade så gott åt just..... Minnet är barnhärtigt

Rätta ordet.