tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[mamamaggan]

Visst är minnet barmhärtigt. Nu när mina söner är vuxna ser jag mest de roliga stunderna vi har haft och har.

En liten episod jag minns från när de var c:a 12 resp 10 år och hade varit alldeles odrägliga kan jag väl berätta.

Jag var alldeles slut av deras tjafs med varann och sa att det skulle bli skönt när de blivit så gamla att de gjort lumpen " för sen åker ni ut härifrån och det ska bli så sköööööönt!". Då tittade den yngste på mig med pillemariska ögon och sa " Får man ta hockeyspelet med sig ?"

Man priorieterar olika saker i olika åldrar , helt klart !