tonåsdöttrar Alternativ

[Pia-Maria]

Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma

[Sulawesii]

* När ungen är tonåring så får man nog som förälder lära sig att ge han/hon större ansvar och förtroende. Och grejar han/hon inte det... strama åt tyglarna. Frihet under ansvar.... det brukar vara ett bra ledord.


Hur länge man skall vara ute om kvällarna. Sätt en gräns, 10-11? Här är det inte helt fel med lite "straff"... indragen månadspeng exempelvis...

Om jag skulle strama tyglarna för min son och han absolut ville, till exempel, gå ut, så skulle han rymma genom fönstret. Ända sättet för att få det att funka här vore att be polisen slänga honom i finkan i så fall .
Nu har jag aldrig förbjudit honom att gå ut, däremot dragit internetkabeln. Då spelade han Playstation istället. Och hade jag förbjudit det hade han dragit till nån kompis och spelat där.....

Mutor funkar som skrivet (längre upp i tråden9 inte på min son. Inte indragen månadspeng heller.

Hur gör man då?

Men, jag får iallafall alltid höra på utvecklingssamtalen att jag har en snäll son, att han är en schysst kompis.
YES! Det är det absolut viktigaste för mig! Då har jag gjort något rätt!

Håller med om att tid är viktigt. Iofs vill inte min son ha sådär jättemycket tid tillsammans med mig. Men, han vet att jag finns här.
Och jag säger att jag älskar honom, fast att man kan tro att han får ett nervöst sammanbrott när jag gör det. För det behöver han höra.