CITAT (Hannele @ 08-06-2005, 18:32)
Men nånting som gör mej väldigt glad och stolt är, hur våra barn behandlar olika människor med vänlighet och respekt. De tilltalar och svarar vänligt till uteliggare och hjälper hem gamla tanter, som ramlat och annat. De behandlar alla lika och det gör mej glad. -_-
Mej med
.
farbror B! Att
känna sig annorlunda, det är ju en sak.
Att
bete sig annorlunda, i andras ögon, det är ju en annan sak.
Att bete sig annorlunda på ett vis som uppfattas som stötande för de flesta i omgivningen, och fortsätta med det trots en mängd av mer eller mindre varsamma och hårdhänta "knuffar" in mot fållan igen - det är ju en helt annan sak.
(och jag pratar inte om solis utan om egna erfarenheter i livet)
Magnolia! Uttryck dig klumpigt du
. Det reder ju ut sig. *uppskattar både dina och alla andras skrivna ord här*
Carol! Om man inte har något gemensamt då? Det vimlar av människor i världen, som jag inte har något gemensamt med. en hel del av dem borde (statistiskt sett) vara "annorlunda".
Olle! (igen)
CITAT
Finns det inte en risk med att fokusera för mycket på detta med annorlundaskap också?
Det gör det alldeles säkert!!! Men när annorlundaskapet redan har blivit ett problem, så vet jag inget annat sätt att lösa det än att se det i ögonen, inte låtsas som om det inte finns. Eftersom man inte kommer undan det i alla fall.
Det är i alla fall MITT sätt (om nu någon har missat det
).
Om handikapp kontra funktionshinder - så har jag inte riktigt grepp om det. Orden i sig har ingen laddning för mig.
Funktionshinder är för mig, när något hos mig
inte fungerar, på ett vis så det
hindrar mig i något avseende i mitt liv. Om det sen hindrar mig från att se, ta mig fram, eller att interagera i sociala relationer, spelar mindre roll för definitionen.
Om jag är blind, och det inte hindrar mig - så är jag ju varken funktionshindrad eller handikappad.
Jag uppfattar nog mig själv som både handikappad och funktionshindrad. (men absolut inte som sjuk!)
Jag är "gravt vardagshandikappad" - jag har aldrig i hela mitt liv lyckats med att få en "vardag" att fungera. Trots upprepade och idoga försök.
Och det ställer till det både för mig själv och mina närmaste.
Att jag sedan med tiden och åren lärt mig både att förstå VARFÖR och sedan att anpassa mig och avpassa mig efter det på ett vis så jag skapar min egen "vardag" som fungerar åtminstone halvbra - tar ändå inte bort problematiken för mig. Det
hindrar mig verkligen i mitt liv!
En konsekvens är min förtidssjukskrivning.
Att jag sedan kan må bra och finna andra alternativa vägar, är en annan sak. Faktum kvarstår i alla fall, mitt funktionshinder hindrar mig i mitt liv, och har alltid gjort. *konstaterar jag utan vare sig sorg eller självömkan*
Berith!
CITAT
det är orättvist att jag drabbas av att forumet översvämmas av en massa strunttrådar
Ja det är det! Det är orättvist . *ler, och hoppas att du inte tar illa upp*
Världen och livet ÄR orättvist många gånger *tröstar*
Kerstin!
CITAT
De blir nog bara nervösa över ditt ickeflockbeteende .. det är inget att fästa sig vid
Du har en stor poäng där
!
Och ... jag undrar om det inte är
där som ett "annorlundaskap" ställer till det mest!!! Kanske extra mycket om det dessutom beror på att "de sociala koderna" inte riktigt fungerar... ??
Att befinna sig utanför "flockbeteendet" kan gå an, om personen klarar av att vara socialt smidig. Men i samma ögonblick som denna smidighet inte finns, försvinner också toleransen.
Först kommer de SMÅ "signalerna" i all vänlighet: "Pst, hallå, du har kommit utanför gränsen här nu va..." (fast inte i denna klartext förstås, utan med antydningar av olika sorter)
När de inte uppfattas och/eller inte "lyds"/ efterföljs - blir signalerna efterhand hårdare och skarpare, för att till slut övergå i rent "våld" (fysiskt eller psykiskt) som absolut kan betraktas som övergrepp! Utan att den som begår övergreppen ens begriper det, bara är upprörd och arg ... över denna "idiot" som inte begriper att uppföra sig som folk, TROTS alla påtryckningarna.
Hmmm,
där finns nog den svåraste av alla annorlundaskap... bristen att inte "platsa i flocken", trots alla "skärp dig!"
Det finns så många olika sorters Annorlundahet, men den sortens annorlundahet som "inte går", är den när de "sociala koderna" inte fungerar.
Jag pratar fortfarande "allmänt", och jag pratar om MÖNSTREN, för de finns
alltid. "Vad är det som
händer?
Egentligen? Och
varför det?"
Forumet är en sorts "mini-värld", som i koncentrat speglar den större, "verkliga världen". Kanske i så hög grad just för att sammansättningen av människor på ett sånt här forum, procentuellt speglar sammansättnignen ute i Verklige Livet.
I många andra sub-kulturer som bildas, blir kanske sammansättningen av människor mer homogen, eftersom man söker sig till likasinnade utifrån andra premisser.
Airamya!
CITAT
Somliga tar till stora bokstäver för att poängtera nånting, andra tar till hårda ord, ytterligare andra använder svåra ord o sen har vi dem som väljer krångliga omskrivningar, etc. När vi inte kan använda kroppsspråket blir så mycket så lätt fel.
Och då skapas konflikter. Ibland.
Mycket kloka ord airamya! Men ibland skapas "samma" konflikter även "i verkliga livet". Så annorlunda är inte samvaron på ett forum.
Hm, det här blir en hel avhandling...
Kanske kan det verka lugnande på forumet? Eftersom ingen vill ingå i de "amairas avhandlingar gällande forumets konflikter"
som automatiskt dyker upp i konflikternas spår som ett brev på posten...
Och Anki - vad syftet är ... Jag har inget större "syfte". Annat än mitt eget intresse och engagemang. Och min egen "annorlundahet" - som gör att även JAG går "utanför ramarna".
Både ute i verkliga livet, och i forumet.
Hur reagerar NI på "annorlundaskap"?
08-06-2005, 10:27
" blir ett ofta använt uttryck (i tusen olika varianter av uttryck)
