är det okey med egoism?, uppfostringsfråga Alternativ

[*Eko*]

Hej.

Min son är för tredje året i rad olyckligt förälskad i samma tjej som då och då när inget bättre finns för handen är ihop med honom och alltid med samma lögner.
SJälv blev jag ratad av en lärarinna bekannta som uppfostrat sin dotter till att ta för sig... hon var ihop med två killar samtidigt, vilket passade både mamman och dottern bra eftersom den andra var bra och han när det gällde att få skjuts någonstans...han hade bil.

Vad som retar mig mest är att jag uppfostrat min son till att bli hänsynsfull mot andras känslor...
samtidigt som jag också retar mig på att folk skyr som katten när man påpekar något som inte faller dem i smaken...

Jag har alltid först tagit hänsyn till andras känslor....nu skiter jag i det... må vara hemkst av mig...det bjuder jag på...jag är förbannad rent ut sagt nu närjag ser vart min uppfostran har lett min son till....

[Reserv]

Jösses - det är nästan att jag blir avundsjuk...
n i är alla så förbaskat duktiga...
ingen blir kär över sin vilja
ingen lägger ner möda över något som inte är mödan värt
ingen...
Grattis!
Ni har överträffat mänskligheten!!!

Jag har ytterligare anledning att tacka de faktiska människor jag mött och som svarat mig här på nätet....! TacK Maudan! och i andra sammanhang några till

Okay, jag har inte läst hela tråden och inte alla inlägg heller för den delen. Jag läste ditt första och tanken slog mig att det kunde vart jag själv som skrivit det. Ungarna mina, ingen undantagen, har alla gått på blåsning efter blåsning. Det gör både psykiskt och fysiskt ont i hjärtat varje gång dom kommer med ett avslutat förhållande. Jag har uppfostrat mina på liknande sätt, att alltid vara ärlig, ödmjuk, förlåtande och generös, inte bara med plånboken utan känslomässigt. Om dom inte fått denna uppfostran skulle dom då verkligen bli lika sårade då? Man känner sig maktlös som förälder när ungarna mår dåligt, och säger man nåt så är man bara en "jävla gubbe som inget fattar" Jag fattar visst, men är det mitt fel som uppfostrat dom så att dom blir sårade. Fast, hellre att dom såras och jag får försöka pussla ihop hjärtat deras, än att dom ska ut och såra andra. Äldsta dottern, hon har åkt på så många smällar (på alla sätt) att hon nu börjat ändra attityd, och det sårar tyvär känsliga grabbar. Hur vi än gör har vi rumpan där bak, det gäller bara att finnas till hands när dom är mogna att prata om dom eländiga känslorna