Svårt ämne och jag har nog en ganska konstig reaktion.
Jag skulle planera min begravning, skriva ner hur jag vill ha det samt ordna upp vissa ekonomiska bitar som min familj har dålig kännedom om. Skriva ner en hel del för dom att ta itu med när jag är borta. Detta låter nog väldigt underligt men jag vill inte att sådant skall bekymra mig när jag blir sämre. Sedan kan jag släppa allt ansvar och alla bekymmer och bara "vara".
Sedan har man två val som människa. När man märker att ens tid är utmätt så kan man antingen vara arg, sörja och bli nedstämd för att livet är orättvist, vilket det är.
Man kan också välja medvetet att göra sin sista tid till den absolut bästa tiden i sitt liv, ta vara på varenda sekund som om den vore den sista. Njuta att både stort och smått men framförallt av nära och kära. Det är den sistnämnda varianten som är min. Jag skulle ta vara på vareviga sekund och göra den så njutbar det gick.
Jag skulle gärna ha ett personligt "livssamtal" med mina anhöriga där vi rätar ut alla frågetecken och lämnar dom bakom oss. Alla de där frågorna de annars aldrig kan få något riktigt svar på senare utan bara få gissa. Min mamma hade många barn och hon pratade med alla utom mig, för då var hennes ork slut och det känns än idag som om något fattas.
Min begravning skulle jag vilja göra till ett fint minne för mina anhöriga. Just planeringen och överaska dom med kärlkeksfulla och glada hälsningar när de behöver det som mest, En hälsning från mig fast jag inte finns mera. Jag gillar nämligen inte den lutherska eländes, eländes, sorg och förtvivlansritualen.
Jag vill hellre påminna mina anhöriga om att vi haft ett bra liv tillsammans. All kärlek vi känt, all glädje vi haft. Kunde jag få dom att le så skulle jag vara nöjd. Det tror jag skull hjälpa dom att gå vidare. För min del så är det OK med ett riktigt gott skratt på en begravning. Det skulle hjälpa framför allt barnen.
Kanhända är min reaktion lite udda, det kan bero på att jag varit mycket nära att kila vidare två gånger och jag vet att döden inte är något negativt.
Därför känner jag inga negativa känslor inför det tillståndet. Och hur jag skulle göra min sista tid, det har jag tänkt på länge och ofta. Det här är fakstiskt något alla borde tänka på redan när man är ung och friskt. Då skulle man göra färre "felval" i livet.
Men det här är ungeför som att föda barn. Var och en äger sin egen upplevelse och skall göra som det känns bäst inuti för en själv. Det här är bara min reaktion. Jag har vänner som säger att de inte tänker bry sig i hur det är när de är borta och som inte vill ta i tanken. Det är deras sätt att förhålla sig. Dom tycker nästan jag är lite pervers.
Och det är väl en himla tur det, att vi alla är olika.
Om du visste, att du har bara kot tid kvar.
18-06-2005, 22:35
