Ilska gör mig handlingsförlamad., Hur tränar man bort det? Alternativ

[Bettson]

Jag är vanligtvis ganska snäll och timid men........ när jag blir riktigt arg så låser det hela min person. Jag måste få utlopp för ilskan på något sätt annars förstör det min dag totalt.

Naturligtvisl vill jag pysa ilskan på rätt person men det låter sig inte alltid göras.

Då finns risken att man pyser ilskan över fel person och då mår jag ännu sämre.

Naturligtvis borde jag på vuxet sätt lägga folks idiotiska beteende åt sidan och inte låta det påverka mig. Men det funkar tyvärr inget vidare om folk kränkt min person på något sätt. Då kommer barndomens känslor tillbaka som ett brev på posten gjorde förr i alla fall. Man känner vanmakt och en massa andra negativa saker.

Vuxenpersonen inom mig talar om att det är en fullkomligt idiotiskt reaktion för den som mår sämst av den är jag.

Barnet inom mig känner vanmakt, meningslöshet, håglöshet och en otroligt destruktiv ilska. Jag kan inte bli av med denna ilska eftersom jag vill lägga den på rätt ställe och klarar inte av att ignorera den.

Hur blir man av med den????

Finns det något bra sätt?

En bannad Bettson

[amaira]

Du ska få några av mina tankar kring "ilska" och "känslor".

Känslorna är Livets drivkraft, och skapas automatiskt djupt nere i de ursprungligaste delarna av hjärnan (amygdala). Att komma ifrån såna, låter sig inte göras.
Känslor är drivkrafter och innehåller alltså impulser till handling och därmed även energi.

Det är ena sidan av det.


Den andra sidan är - hur vi väljer att se på de känslor vi får, och med vilken medvetenhet och självkännedom vi utagerar energin de alstrar.

Antingen ÄR vi våra känslor (känslorna är subjekt), eller så är känslorna något vi HAR (känslorna är objekt).
Om vi ÄR våra känslor, finns inte något utrymme för särskilt mycket eftertänksamhet. Inte heller för tanken att våra känslor kanske inte är "rättvisande" i situationen.

Det finns ALLTID en orsak till att våra känslor väcks!!! Och de egna känslorna behöver respekteras med varsamhet.

Däremot är det oftast inte den situationen i sig som vi möter, som väcker känslorna inom oss, utan de alstras av det som vi bär med oss i bagaget.

Ilska som väcks t.ex, är till största delen gammal ilska som kommer i dagen!!!! (har för mig att det rör sig om över 95% som kommer från det förflutna)
Det säger sig självt att det inte är särskilt konstruktivt att agera ut den i en stundens situation.

Vill man lösa ett problem, behöver man först definiera problemet, eftersom man annars löser någonting annat.


Vi bär alla med oss En Inre Teater. På denna inre scen, får vår omgivnings människor spela olika roller, som redan finns klara inom oss...
Ibland passar de bra in, ibland sämre.


Om vi återgår till "ilska" så är det en känsla som inte är "ren". Det är en känsla som oftast döljer underliggande känslor, som är svårare att möta och ta itu med.
I ditt fall Bettson, gissar jag på ... "sorg". Och "frustration". Och "oro". Utifrån det lilla du berättar här.
Du är orolig för din man, ledsen över att han bränner ut sig och över att han "väljer" en främmande granne framför dig, som ändå så tappert "står ut med" all den oreda som du lever i.
Du står tappert vid ditt löfte - utan att få erkännelse för det. Inte heller får du någon möjlighet att bara "prata ut" om det, och hela situationen har under en längre tid samlats inom dig som en boll av frustration som inte får ges uttryck.

Att i den situationen välja att explodera ut ilskan på grannen - är ETT sätt att ge utlopp för energin. Men löser inga problem, kanske bara skapar nya och fler problem.

Så, som du mycket riktigt undrar, hur kan du GÖRA?

Två delar ser jag i det här, som du behöver ta itu med. (obs MINA tankar, jag VET ju inte hur det är för DIG!!!)

1. Hur få utlopp för energin som alstras av alla de här känslorna som du går och bär på?
Hugga ved och skriva opostade brev är jättebra tips som jag själv brukar använda mig av. Ofta springer jag också. Springer mig utmattad, det är jätteskönt. Du finner nog ditt eget sätt om du letar efter det.

2. När energin är borta ur känslan, kan man börja fundera över "handlingsplan". Vad är det som känns så otillfredsställande, egentligen, och hur pratar man om det?

I mina ögon verkar det dels som ett kommunikationsproblem mellan dig och din man. (ursäkta den personliga rättframheten, det är en gissning bara, och kommunikationsproblem kännetecknar mänkskligheten som helhet!! mig med) Du behöver ju kunna uttrycka både din oro för honom, och din egen otillfredsställelse över att "bli satt i andra hand".
Du behöver helt enkelt någon som SER dig! Som kan ge dig erkännelse för det som faktiskt är både kärleksfullhet, välvilja och "tapperhet"!

Att prata med varandra fungerar bäst när man INTE är arg eller upprörd över det man vill prata om. Men då brukar man oftast försöka lägga det under mattan... och hoppas på att det inte dyker upp igen...

Den andra delen handlar nog, som du själv säger, om "barnet inom dig".
Vad är det barnet inom dig vill säga??? Vad vill det dig?
(det är en kommunikationsfråga mellan dig och barnet-inom-dig.)
TA HAND OM barnet inom dig, lyssna på henne, dela hennes sorg och var rädd om henne!!

Om vi bär känslor inom oss, som vi inte vet om, men som pockar på att få komma ut - så "pyser" de, i alla möjliga och omöjliga situationer. Men det är bara "räntan" som ångar ut, hela tiden, utan att i grunden förändra något.
Denna "ränta" på outtryckta känslor, kan ta sig många uttryck. Till exempel "ett helvetiskt humör" som utageras i tid och otid. Eller i ren fysisk och kropplig skada och värk.

En annan sak med just ilska, är att den kan generera sig själv.
Att den dyker upp, är spontant. Men sedan kan vi VÄLJA att underblåsa den och elda under den, eller att diskutera mer realistiskt med oss själva och därmed minska den.

Ilskans utveckling kan styras av tankarna.


När vi blir arga över något, beror det allra oftast på att det är något vi inte vet.
Om vi VISSTE, om vi kunde SE hela bilden, om vi visste orsak och verkan, både hos oss själva och hos andra, skulle vi helt enkelt inte bli arga...
(den spontana ilskan väcks ändå, men sedan lägger den sig)


Hoppas du Bettson kan finna något som hjälper dig att komma vidare i dina tankar om hanteringssätt


Kay Pollaks kloka ord får avsluta mitt lilla föredrag:
"Du är inte upprörd av de skäl du tror"