Ilska gör mig handlingsförlamad., Hur tränar man bort det? Alternativ

[Bettson]

Jag är vanligtvis ganska snäll och timid men........ när jag blir riktigt arg så låser det hela min person. Jag måste få utlopp för ilskan på något sätt annars förstör det min dag totalt.

Naturligtvisl vill jag pysa ilskan på rätt person men det låter sig inte alltid göras.

Då finns risken att man pyser ilskan över fel person och då mår jag ännu sämre.

Naturligtvis borde jag på vuxet sätt lägga folks idiotiska beteende åt sidan och inte låta det påverka mig. Men det funkar tyvärr inget vidare om folk kränkt min person på något sätt. Då kommer barndomens känslor tillbaka som ett brev på posten gjorde förr i alla fall. Man känner vanmakt och en massa andra negativa saker.

Vuxenpersonen inom mig talar om att det är en fullkomligt idiotiskt reaktion för den som mår sämst av den är jag.

Barnet inom mig känner vanmakt, meningslöshet, håglöshet och en otroligt destruktiv ilska. Jag kan inte bli av med denna ilska eftersom jag vill lägga den på rätt ställe och klarar inte av att ignorera den.

Hur blir man av med den????

Finns det något bra sätt?

En bannad Bettson

[Latmask]

Jag har varit en väldigt ilsk person förr om åren. Jag tror att det är ärftligt då min biologiska far är likadan och jag ser samma tendenser i min son som inte ens fyllt ett än, trots att han i stort sett aldrig ser aggressivitet då jag har lyckats stävja mitt humör.

Förr tände jag till som en krutdunk direkt när jag blev arg, vilket ibland resulterade i att jag tog till nävarna eller att jag sårade personer oerhört genom att ge dem en rejäl sårande utskällning.

När jag blir arg ser jag rött och börjar skaka och kan inte kontrollera min ilska, men jag har lärt mig att ta timeout. Dvs gå därifrån. Det behövs bara 5-10 sekunder för att jag ska lugna ner mig, andas lugnt, kunna tänka rationellt och sedan ta konflikten utan all aggressivitet vilket oftast ger bättre resultat.

Antingen genom att prata med personen det berör om jag känner att en diskussion kan leda till något konstruktivt, antingen genom att diskutera saken med min man eller att skriva brev som jag ibland skickar, ibland inte. Det sista alternativet när jag känner att det inte kommer leda till nåt att ta upp detta är att klaga för min man/mamma eller mina vänner på ett slutet forum, få medhåll och må bättre.