Har ni någon gång tänkt på, hur fort det kan gå. Alternativ

[*Felix matte*]

Snabbt kan hela ens liv förändras... man står där som en flykting som tvingats fly och lämna allt.
Det hände min syrra och svåger i fredags mitt på blanka dan.. deras hus brann ner till grunden i en explositionsartad brand och inget fick de med sig. Hon i bikini, mobiltelefon i hand... han i shorts och träskor... det är det enda de har... allt annat tog lågorna

[jendah]

Hoppas det går bra för din syster och svåger. Det måste vara tufft för dem Finns inte mycket man kan säga om en sådan sak utom "vilken mardröm". Skönt att de lever i alla fall, det är ju en tröst!

Svar på frågan i titeln:

Jo, den tanken har följt med mig hela livet... Det beror på detta:
Min mamma fick en stor stroke, bara 30 år gammal - lika gammal som jag är nu. Hennes liv blev naturligtvis helt annorlunda, liksom hela familjens liv. Lillebror och jag "förlorade" vår mamma, pappa "förlorade" sin fru. Jag skriver "förlorade" även om hon lever (och har det bra idag) för att hon blev en totalt annan person, och har aldrig riktigt klarat av att vara mamma sen dess, utan det har varit mera tvärt om. Min bror och jag har inga riktiga minnen av hur hon var innan - första riktiga minnet för lillebror är den kvällen hon blev sjuk. Hon hade en mindre stroke ett par år innan också - det är mitt första minne. Båda gångerna var vi ensamma hemma med henne.