CITAT (lolo @ 19-07-2005, 00:12)
Jag kan inte låta bli att skriva här också. För mig handlar det om att ta ansvar som individ. Det finns människor som upplevt fruktansvärda saker men som ändå blivit "som folk". Brottslingar måste, oavsett bakgrund, ta sitt ansvar och sona sitt brott, annars får vi kaos i samhället.
Jahapp då är jag en brottsling antar jag...
Jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad som barn, har levt ett väldigt tufft liv med en massa slagsmål innanför hemmets väggar. Jag lärde mig tidigt att det var totalt värdelöst att försöka prata om saker och ting det blev slagsmål i alla fall..
Jag har fortfarande sår inombords för att de aldrig provade att förklara saker för mig istället för att försöka slå in vett i mig. Jag var aldrig fin eller bra nog. När man grät och var ledsen så fick man ännu mer stryk!
Att försvara mig är en instinkt som min mamma och pojkvänner lärde mig. För givetvis så drogs jag till våldsamma personer, vilket är väldigt vanligt. Detta pågick till jag var 25 år och i min vöärld så var det normalt. Träffade jag en kille som var snäll så blev jag ett monster för jag kunde inte hantera det.
Idag är jag 30 år och jag jobbar dagligen med mitt humör. Resultatet är en ganska så trevlig tjej som försöker behandla sin omgivning så som jag själv vill bli behandlad. Jag har aldrig testat droger fast alla var helt övertygad om att jag skulle börja knarka. Jag hatar föräldrar som slår sina barn, jag hatar djurägare som försöker uppfostra sina djur med slag och skrik.
Jag har sökt hjälp men får då höra att jag har så sunda åsikter att jag behöver ingen hjälp!!
Men fortfarande fast jag är medveten om mitt problem så händer det att när jag blir ledsen och sårad eller om folk börjar slå på saker omkring mig. Då kan jag inte hantera alla känslor och smärtan/rädslan. Allt kommer tillbaka och jag blir som ett djur. Jag backar och försöker fly iväg tills jag har lugnat mig. Om det inte finns den möjligheten så ber jag personen flera gånger att han/hon ska låta mig vara för att jag klarar inte av situtaionen. Så långt kan jag fixa det men om folk fortsätter så kan jag inte låta bli att smälla till dom.
Nu snackar vi alltså om situationer sårar och inte om att lappa till någon för att man har en dålig dag eller glömt sätta på tandkrämskorken.
Ett utmärkt exempel är min sambo som var otrogen mot mig och sen betedde sig som ett riktigt ärkesvin genom att skylla på mig och vara riktigt kränkande, han betedde sig som min mamma. Då brast det.
Eller när mina älskade hundar blev förgiftade och mitt ex stod med ett hånleende och sa att han visste vem det var som hade gjort det.
Eller när jag försöker prata om något som har sårat mig otroligt mycket och de bara fortsätter att såra mig istället för att reda ut problemen.
Jag blir otroligt ledsen när jag har smällt till någon för jag kämpar verkligen hårt för att inte förlora kontrollen, för mig är det ett nederlag. Att slåss löser ingenting och jag har bett min sambo att han ska lyssna på mig när jag säger att jag inte klarar mer men när folk inte vill lyssna och håller fast en vad gör man då??
Min sambo visste alla mina svagheter, han visste precis hur han ska trigga igång mig och han visste vad som driver mig över gränsen. Om han visste det och ändå väljer att fortsätta istället för att hjälpa är jag då fortfarande en brottsling?
Jag vill tillägga att idag har vi ett lugnt förhållande och han har lyssnat och vi försätter oss inte i de situationerna men det krävdes ansträgningar från båda sidor. Men jag kan aldrig säga att jag inte kommer att slå till någon igen.
Jag har förlåtit min mamma men jag kan aldrig glömma för än idag så sårar hon mig något fruktansvärt. Hon anser inte att hon gjorde fel och det går fortfarande inte att "reda" upp problemen.
Tack för att ni orkade läsa alltihop och nu ska jag gå och krama min älskade hund och min sambo. :-)
stevie, ett livsöde
18-07-2005, 02:02
