Hur skulle ni ha agerat?, betraktelse. Alternativ

[liv]

I söndags var jag på en HM affär. En dam stod vid en barnkärra . I den satt ett barn ca 1 år . Barnet grät hjärtskärande. Damen som jag förmodar inte var barnets mor stod som en staty bakom vagnen . Jag ställde mig och tittade på , men hon reagerade inte . Barnet skrek nu hysteriskt,
såg alldeles skräckslagen ut ,,,ensam i en värld utan ett känd ansikte . Jag blev så olycklig , fick stålsätta mig för att inte ta upp barnet och trösta det .
Men så gör man ju inte , Inte förmådde jag att tilltala damen att hon kanske borde bekräfta barnet . Hon hade tydligen inte förmåga att känna empati eller se barnets behov.
Jag cirkulerade runt där lite , men valde till slut att lämna affären, hörande barnets ångest i öronen.
Det har gått 3 dagar , men jag kan inte få denna händelse ifrån mig .

Vad är att bry sig om , se det som är fel , hjälpa .
Men så kommer den andra sidan .
Man skall inte lägga sig i . Det har du inte med att göra . Var och en sköter sitt .
Men barnen då . Hur skall det gå för barn som inte bekräftas.
Vad tycker ni. Hur skulle ni göra??????

[Latmask]

Jag hade förmodligen svarat på ett helt annat sätt om jag inte själv hade haft en son i just den åldern - snart 1 år. Men nu har jag ju det så...

Först och främst instämmer jag med hörnbjörn ovan, jag blir jätteirriterad på folk som ska lägga sig i och påpeka saker om ett barn de inte känner. Jag har kommit i kontakt med många många barn nu när jag själv har barn och alla är så olika. Det som fungerar på ett barn fungerar inte alls på ett anant. Att nån ska sitta och påpeka "kan det vara det och kan det vara det" får mig omedelbart jättenegativt inställd.

"Jag har känt min son ett år, du har sett honom i två minuter, undrar vem som vet mer om vad han behöver och varför han skriker just nu." Så tänker jag.

Däremot om nån sätter sig och gullar och pratar så är det jättekul, att man försöker hjälpa till. Men pekpinnar till föräldern gör mig tokig. Och ett vänligt påpekade om att "han kanske vill ha det och det" är också en pekpinne.

Vi kom faktiskt från affären idag där min son skrek nästan hela tiden. Hans problem just då var att han var allmänt sur och irriterad och ville krypa på golvet i stället för att sitta i vagnen, han hade sovit dåligt på förmiddagen och har oerhört svårt för att komma till ro, det krävs en alldeles egen procedur som kan ta uppåt en timme eller mer innan han somnar, så vi försökte bara handla så fort som möjligt och kunna komma hem till hans spjälsäng där han sover bäst. Men säkert var det nån som tyckte vi var dåliga föräldrar fast vi pratade med honom, tog upp honom, gav honom leksaker etc. Skriker ens barn så är man en dålig förälder känns det som om inställningen är hos alltför många.

Hur som helst. Jag hade förmodligen satt mig och småsnackat med barnet, göra lite miner på avstånd, sätta huvudet på sned och se om det hakade på, eller sätta mig på huk och visa saker eller nåt. Jag hade inte rört barnet, då många mammor blir skogstokiga om främmande människor kommer fram och kladdar på ens barn, de är sjuka tillräckligt ofta ändå utan att få en massa bakterier från främmande människor så fort de går ut. Man frågar först innan man tar i en bebis, det är hyfs. Jag personligen har inget emot om folk tar i min son, men jag har flera väninnor som verkligen avskyr att man gör så.

Däremot vet jag också att om min son har en fel dag, om han är trött och inte kan/vill sova, och om han för stunden inte kan se mig och någon främmande människa kommer fram till honom och gör miner skulle han skrika tills han spydde eftersom han är väldigt rädd för främmande ansikten om inte jag är med. Men då hoppas jag att den människan har förstånd att backa i så fall om den märker att den skrämmer min son än mer. Förhoppningsvis behöver man aldrig lämna honom själv i en sån situation, men det kan hända vad som helst, man ska aldrig säga aldrig.

Så mitt svar: Jag hade försökt få kontakt med barnet vilket förmodligen inte gått om det redan arbetat sig upp till hysteri, annars tyckt synd om barnet och hoppats på att mamma/barnvakt snart var klar med det den skulle göra och sen kunde gå därifrån.

Oj, detta blev visst långt.