I söndags var jag på en HM affär. En dam stod vid en barnkärra . I den satt ett barn ca 1 år . Barnet grät hjärtskärande. Damen som jag förmodar inte var barnets mor stod som en staty bakom vagnen . Jag ställde mig och tittade på , men hon reagerade inte . Barnet skrek nu hysteriskt,
såg alldeles skräckslagen ut ,,,ensam i en värld utan ett känd ansikte . Jag blev så olycklig , fick stålsätta mig för att inte ta upp barnet och trösta det .
Men så gör man ju inte , Inte förmådde jag att tilltala damen att hon kanske borde bekräfta barnet . Hon hade tydligen inte förmåga att känna empati eller se barnets behov.
Jag cirkulerade runt där lite , men valde till slut att lämna affären, hörande barnets ångest i öronen.
Det har gått 3 dagar , men jag kan inte få denna händelse ifrån mig .

Vad är att bry sig om , se det som är fel , hjälpa .
Men så kommer den andra sidan .
Man skall inte lägga sig i . Det har du inte med att göra . Var och en sköter sitt .
Men barnen då . Hur skall det gå för barn som inte bekräftas.
Vad tycker ni. Hur skulle ni göra??????

tycker du gjorde helt rätt som gick därifrån.

Kvinnan som stod vid barnvagnen kanske var barnets mor.Varför skrek ungen?? var det för att han/hon blivit nekad godis, eller en ny leksak och föräldrarna försökte lära "det" att man inte kan få allt bara man skriker länge nog.

förhoppningsvis hade föräldrarna full kontroll på barnet.

men visst gör det ont i hjärtat när ett barn gråter

Mvh
Stefan

Jättesvårt.....

Men, kanske hade mamman (om det nu var hon) "stängt av" pga en massa med skrik hela tiden. Barn kan ju vara riktigt jobbiga, och vissa är sju resor värre än andra. Även mammor och pappor kan känna att det blir för mycket ibland!

Men, visst jag förstår hur du kände. För man vet ju inte hur det står till!

Barnet var för litet att skrika sig till saker . .Det var nästan bara en baby . Och kvinnan stod bakom vagnen ,så babyn inte såg henne .

Jag fick en stark känsla av att kvinnan var nån som var typ barnvakt ,som i9nte var van att hantera barn .
Och det var ingen vanlig gråt . Det var hjärtskärande .

Jag nästan ångrar att jag inte stannade och kolla hur det slutade .

Ja, det var en urusel barnvakt som inte tog upp och trösta det. Stackars barn. Men man ska ju inte lägga sig i om det inte är fråga om ren misshandel förstås.Då fick man inte göra annat.

Jag tycker att man skall lägga sig i,men man kan göra det på en fint sätt jag hadde frågat om barnet tex hadde vatten om det var när det var som varmast, bara för att få igång en dialog

Jag var inne på det , men kvinnan var så otilnärmlig . Men jag är glad att du är inne på samma tanke ...så kanske nästa gång om det händer igen

Hur många gånger har man inte hukat sig brevé en vagn med ett lesset barn i? Jag vet inte om det beror på att jag är lite udda men jag gillar inte barngråt (som går att trösta bort) om det är nåt barn på en affär som skriker så kan jag bara inte låta bli det. Jag går fram till barnet och börjar prata med det och frågan om hon/han är lessen och sånt, inte med föräldern, sen skiter väl jag i att barnet inte fattar ett smack av det jag säger, men till 95% säkerhet så kommer det av sig och hinner lugna ner sig bra mycket också. Sen kan man börja prata med föräldern och fråga lite om ditten och datten, som ålder och tala om att barnet är ett riktigt charmtroll, sånt brukar få vilken moder som helst stolt som en tupp.

Jag personligen tycker att bland det värsta som finns är folk som lägger sig i andras personers liv/handlingar. sen om det är rätt eller fel att göra det i en sån här sitution med barnet är ju väldigt svårt att säga. men jag tror inte barnet tog en sån väldigt stor skada av att grina lite(?).

Sen att jag anser att kvinna skulle ha tröstat barnet är en helt annan sak, men att lägga sig i vad andra människor gör och inte gör anser jag är totalt fel. Låt folk göra som dom vill,så länge dom inte skadar sig själva eller nån annan.

Mvh
Stefan

Så svårt.... men försök få nån ögonkontakt med barnet nästa gång du ser nåt sånt här..barn förstår mer än man tror....att bara möta ett par ögon som förstår och uppmuntrar kan hjälpa så mycket!!
Låter väl alldeles för flummigt förstås..men jag har sett att det hjälper!
Lavendel

håller med dig lavendel2. istället för att gå på "modern" så skulle man kunna gulla lite med ungen. för hur ofta står man inte i en kö när man har ett barn (med mamma/pappa) som håller på att busa och leka tittut bakom mamma. då tror jag också man skulle kunna göra som lavendel2 sade.

Mvh
Stefan

Hade inte sett det här inlägget...men det är naturligtvis det suveränaste sättet att agera!
Lavendel

Jag är helt inne på din linje här...som fd butiksägare så var det ofta att barnet tystnade om man pratade lite med barnet...snällt o gulligt och
ofta tyckte föräldern att det var skönt...för det kan ibland vara en trött sliten mamma som det låser sig för...just i en sån skriktimme

Jag hade förmodligen svarat på ett helt annat sätt om jag inte själv hade haft en son i just den åldern - snart 1 år. Men nu har jag ju det så...

Först och främst instämmer jag med hörnbjörn ovan, jag blir jätteirriterad på folk som ska lägga sig i och påpeka saker om ett barn de inte känner. Jag har kommit i kontakt med många många barn nu när jag själv har barn och alla är så olika. Det som fungerar på ett barn fungerar inte alls på ett anant. Att nån ska sitta och påpeka "kan det vara det och kan det vara det" får mig omedelbart jättenegativt inställd.

"Jag har känt min son ett år, du har sett honom i två minuter, undrar vem som vet mer om vad han behöver och varför han skriker just nu." Så tänker jag.

Däremot om nån sätter sig och gullar och pratar så är det jättekul, att man försöker hjälpa till. Men pekpinnar till föräldern gör mig tokig. Och ett vänligt påpekade om att "han kanske vill ha det och det" är också en pekpinne.

Vi kom faktiskt från affären idag där min son skrek nästan hela tiden. Hans problem just då var att han var allmänt sur och irriterad och ville krypa på golvet i stället för att sitta i vagnen, han hade sovit dåligt på förmiddagen och har oerhört svårt för att komma till ro, det krävs en alldeles egen procedur som kan ta uppåt en timme eller mer innan han somnar, så vi försökte bara handla så fort som möjligt och kunna komma hem till hans spjälsäng där han sover bäst. Men säkert var det nån som tyckte vi var dåliga föräldrar fast vi pratade med honom, tog upp honom, gav honom leksaker etc. Skriker ens barn så är man en dålig förälder känns det som om inställningen är hos alltför många.

Hur som helst. Jag hade förmodligen satt mig och småsnackat med barnet, göra lite miner på avstånd, sätta huvudet på sned och se om det hakade på, eller sätta mig på huk och visa saker eller nåt. Jag hade inte rört barnet, då många mammor blir skogstokiga om främmande människor kommer fram och kladdar på ens barn, de är sjuka tillräckligt ofta ändå utan att få en massa bakterier från främmande människor så fort de går ut. Man frågar först innan man tar i en bebis, det är hyfs. Jag personligen har inget emot om folk tar i min son, men jag har flera väninnor som verkligen avskyr att man gör så.

Däremot vet jag också att om min son har en fel dag, om han är trött och inte kan/vill sova, och om han för stunden inte kan se mig och någon främmande människa kommer fram till honom och gör miner skulle han skrika tills han spydde eftersom han är väldigt rädd för främmande ansikten om inte jag är med. Men då hoppas jag att den människan har förstånd att backa i så fall om den märker att den skrämmer min son än mer. Förhoppningsvis behöver man aldrig lämna honom själv i en sån situation, men det kan hända vad som helst, man ska aldrig säga aldrig.

Så mitt svar: Jag hade försökt få kontakt med barnet vilket förmodligen inte gått om det redan arbetat sig upp till hysteri, annars tyckt synd om barnet och hoppats på att mamma/barnvakt snart var klar med det den skulle göra och sen kunde gå därifrån.

Oj, detta blev visst långt.

Jag måste hålla med latmask, man vet inte varför(om man inte verkligen ser orsaken) och då kanske man inte ska ingripa.
Personligen gillar jag inte bäbisar så när skrikmaskinerna går igång så lämnar jag stället raskt

men man vet aldrig... det kan vara så att föräldrarna inte vill riskera att barnet lär sig att de får uppmärksamhet så fort de skriker, eller så kanske den där damen stog och väntade på mamman som var och provade kläder och inte har en aning om hur man gör med barn och bara känner att det är jättejobbigt att mamman inte kommer tillbaka.,.. nä jag vet inte..

Tycker det är jobbigt när barn gråter ........ skulle nog försökt få ögonkontakt med babyn och gjort något som fångat dess uppmärksamhet.

Svårt att veta, men ett så litet barn bör man nog ta upp och trösta, både av hänsyn till babyn och omgivningen

kan inte låta bli att tänka påatt det är skönt vi är i lilla Sverige. Där man litar på att vuxna vill barn väl.
Hade det varit utomlands och man tilltalat eller lagt sig i skötseln av andras barn så hade det nästan varit kidnappningavarning och föräldrarna ropat på polis.

Fast snart är vi väl där.......

Hej igen

Jag försökte faktiskt få kontakt med barnet genom ögon och leende . Jag vinkade med (kändes ganska löiligt , stå där och le och vinka ), men utan resultat , barnet var inte i samma värld som jag. Okontaktbar. Och det här var inte bara ett par minuter , utan minst 10 min , kanske 15.

Som sagt så cirkulerade jag lite runt i affären . .och återkom . Det var riktigt otrevligt vill jag lova .

Jag berördes i djupet av min själ .
Och jag har ändå varit med om det mesta , så det är det som gör mig så förundrad , att jag blev så otrolig gripen . Har inte kunnat släppa detta???????

Släpp det! Det tjänar ingenting till att du går runt med dåligt samvete! Alla gör vi sådant som går emot våra hjärtan någon gång. Så är det bara. Och det blir inte ett dugg bättre av att vi går runt och mår dåligt för det vi inte gjorde.

Det är så sant så sant . Men det satt långt inne . Tänker på vilkna trauma små barn kan få av obetänksama vuxna .
Men jag har släppt det ganska mycket.

Jag säger bara... VAR ÄR NAPPEN ????

Är man rädd för att ungar ska få överbett av nappen eller?

Jag råkade ut för något hemskt på en buss som tar 2 timmar.

En kvinna hade ett barn som skrek "hela tiden" och nu snackar vi onaturligt högt/konstigt skrik. Det lät som något jag aldrig hört förrut.

Kvinnan reagerade inte alls utan satt och läste sin tidning.

Jag gillar barn men att sitta på en trång, varm buss i 2 timmar med en mistlur i örat fungerar inte. Sunt förnuft fanns uppenbarligen inte alls.

Visst, jag kunde ha sagt åt henne men det gör mig nästan ännu argare.
Jag avskyr när människor inte själva förstår... eller bryr sig...

Alla barn accepterar inte nappen. Många föräldrar försöker i all oändlighet med olika sorters nappar, ergonomiska, icke ergonomiska, gummi, latex etc, men vissa barn vägrar helt enkelt napp konsekvent. Oavsett sort.

Därmed inte sagt att man inte ska försöka få sitt barn att sluta skrika på bussen, det borde vara en självklarhet att man gör på ett eller annat sätt, inte bara nonchalerar.

Ja om man har sunt förnuft sitter man inte i två timmar utan att säga nåt.

Visst, du har rätt men vad gör man när man är för snäll.
Nästa gång så...

Håller med krellus
Det är inte så lätt alla gånger , men man lär sig förhoppningsvis

Också stolt mor till en liten i den åldern och har svårt för moraliseranden om "dåliga föräldrar" jag också! Du vet ingenting om dem, så då kan du ju heller inte tillföra så mkt, så att säga.
Kanske var det visst en liten maktkamp som utspelade sig, där liten prompt ville ha det på sitt sätt...det vet vi ju inte.
Nu har jag väl tur kanske, för jag tror inte att min lille (eller min store) någonsin gråtit så länge (åtminstone innan 3 års åldern...), och visst måste det ha varit hjärtskärande att lyssna på, säkert ännu mer så för föräldern/barnvakten. Oavsett pokerface.
Själv så tar jag upp mina barn när de gråter, tröstar på alla upptänkliga vis, avleder och älskar... men nog har vi våra duster vi också..och då vore det alltför enkelt för någon utomstående att moralisera och tycka en massa, utan att veta ett smack om vad som sker/tt.
Nä, försök lita på att föräldrarna vill sitt barn väl istället!
Eller försök avleda den lille/a med lite gull och sång eller ngt, men bli inte förvånad om det bara får honom eller henne att gråta ännu mer - det finns sådana faser de små ska igenom också.

jo jag vet .Jag har jobbat med familjer /barn i många år är utbildat på området , men detta var något alldeles extra , vet inte vad det var som fick mig reagera så starkt . Det var som om jag kände barnets ångest . För det lyste skräck ur barnets ögon.

Jag är inte ens i närheten av att moralisera någon. det har jag alldeles för mycket utbilning och kunskap om att inte göra.
Som jag sagt tidigare , det var så otroligt starkt.
Och jag är en person som varit med om det mesta .
så jag dömer absolut ingen.
Men det lilla barnet kommer jag nog aldrig att glömma, Och det vill inte säga lite .

Hellre bry sig en gång för mycket än en gång för lite

Även om det är en maktkamp .....hur ska man kunna veta det som utomstående men visst måste man få lägga sig i och fråga.
Kan det vara fel ?

Hellre bry sig och fråga är det en maktkamp så OK men det finns ju annat oxå .............. barn som far illa .
Så för mig kan det aldrig vara fel att fråga och lägga sig i
( sen kan man ju göra det på olika sätt )

Jag hade frågat henne varför hon ej brydde sig om barnet. Man ska regera om man ser något onormalt. För mig verkar det konstigt iallafall!!

Jag gör det om jag ser något sådant igen . För det där var ingen normal sits.
Helt sjukt onormal

Ibland kan det se myyyyycke värre ut än vad det eg är... jag skulle aldrig lägga mig i mer än att jag pratade med barnet som skrek... det distraherar dem oftast och de glömmer att fortsätta skrika... även små ettåringar kan testa sina föräldrar mer än man tror... vet jag som i eftermiddags haft ettåring som grät högljutt och kom till mig (mormor) och bad om empati när mamma förbjöd henne att kliva upp på köksbordet... minen hennes när inte jag heller tillät detta och gråt som kunde fått vem som helst att "tycka synd om".....