Grundstammar äpple Alternativ

[Karin i Västergö...]

Från flera olika håll har jag hört att den vanliga äpple-grundstammen A2 inte skulle ge speciellt långlivade träd - typ 40 år eller så. Det låter synd, tycker jag, eftersom jag har en romantisk bild av att mina barnbarnsbarn ska kunna klättra i de äppleträd jag planterar.

Jag fick rådet att plantera vildaplar för att ympa in ätäpplen på, vilket skulle ge mer långlivade träd. Så jag har satt ett par små vildaplar i min trädgård. Dem planerar jag att ympa på när de har etablerat sig bättre (och jag har lärt mig ympa). Har någon testat om det fungerar? Får trädet ett normalt växtsätt för ät-äppleträd?

Somliga säger också att man får mer långlivade träd av att använda egna fröplantor som grundstam. Varför skulle de bli mer långlivade, undrar jag? Även A2 måste väl komma från en fröplanta från början? Eller är A2 utvald för att vara extra tidig av sig?

[Cilla]

På tal om jord: Om man har något som liknar morän, mo eller mjäla finns anledning att experimentera med olika tekniker för att odla fruktträd. (Om jordtyper http://www.srv.se/templates/SRV_Page____2205.asp)

Ett test på om jordstrukturen är någorlunda är att gräva växtbädden och sedan hälla några hinkar vatten i bädden. Efter en-två timmar bör vattnet ha runnit bort. Om inte bör man hitta på ett sätt att dränera. Om vattnet rinner bort snabbt finns anledning att blanda extra mull i växtbädden och tillföra detta varje år, samt att odla marktäckande växter över växtbädden för att skugga orden och förhindra snabb avdustning.

Ett annat test är att kolla när jorden vaknar på våren - hur snabbt växtligheten börjar växa där jämfört med andra områden, och om samma arter blir större/mindre eller är av annan typ. Vissa växter är snälla mot oss människor och indikerar hur jorden är sammansatt, men också om gräset torkar snabbt eller inte blir så högt på ett område som på ett annat är det ett tecken.

Jag provodlar träd på ett moränområde. Mycket hårdpackad finkorning sand med stora och små stenar huller om buller. Kompakteringen gör att vattnet inte rinner undan, och samtidigt blir jordytan hård som cement och släpper inte genom vatten. Genom marken rinner mängder av vatten på våren eftersom det är berg bakom. Marken värms upp sent på försommaren men håller inte tjälen längre än på andra ställen. Endast olika smalbladiga skogsgräs växer här mellan de övriga träden som är 30-150 år gamla.

Jag odlar ett par träd på rejäla kullar, och växtbäddarna där grävdes 2m i diameter och ett dike med sten för dränering. I ena har jag blandat oförmultna löv ganska långt ned i bädden, blandat med befintliga moränjorden, alv mm. Inte så lyckat, löven luktar pyton också som bruna när de kommer för långt ned. (Gröna växtdelar ska inte längre ned än 20 cm under markytan, och jag börjar tro att mina experiment med bruna löv på djup om 50-60 cm inte heller är bra.)

Odlar ett par andra i samma nivå som markytan, det är daggvide och strimlönn som vill ha och tål lite mer vatten. Där har jag varit mer strikt i hur jag lade tillbaka jorden - den lades i samma ordning som den grävdes upp men ytskiktet ca 30 cm förbättrades med kogödsel, bruna löv, kompost mm. Där doftar jorden bättre också på låg nivå men träden torkar ut ganska snabbt trots markskuggande anueller.
Kanske är det alven som bildar klumpar och håligheter som gör att träden har svårt att utveckla rötter överallt där de vill. Växtbäddarna där ska jag iallafall förstora i höst.

vad har ni för erfarenheter av att lägga bruna löv på låga nivåer i växtbäddar? Själv tror jag att jag helt ska sluta med det så lnge jag inte planterar i ren sand.