spöken?, Är det någon mer... Alternativ

[rabalder]

Jag brukar få kalla kårar, i vissa hus oftast tomma, jag besökt. Jag är inte spökrädd eller så. Men ibland knyrer det sig i magen och man vill bara ut.
detta har jag varit med om några ggr då vi tittat på hus. Nu sist strax innan jag klev in i en kyrka
Är det inbillning!

[Latmask]

Jag har upplevt samma sak med kalla kårar i vissa rum, men jag trodde att det bara var mörkrädsla.

Vi har ganska många uteförråd, men ett av dem klarar jag knappt av att gå in i. Så fort jag kliver in där så skriker hela kroppen "gå ut", jag blir nästan paralyserad av skräck och bara tumlar ut. Ibland lyckas jag få med mig det jag kom för att hämta men skräcken växer sig starkare för varje sekund. Jag har aldrig sett eller hört något, det är bara den fruktansvärda obehagskänslan. I de andra förråden upplever jag inte alls samma.

Den enda händelse jag konkret kan tala om som hänt mig var när jag var 11 år. Den brände sig fast oerhört mycket och skrämde skiten ur mig.

Vi bodde tillfälligt i ett gammalt hus medan vi renoverade vårt andra. Det var en liten trappa och en dörr, sen en lång trappa upp till en vind (nere fanns ingenting, inte ens rum, rummen nere hade andra ingångar, sväng höger genom en liten hall och sen in i vårt kök.

Jag satt vid köksbordet och läste och satt placerad så att jag inte kunde se den som kom förrän den tog steget in i köket.

Jag var den enda som var inne och mina föräldrar och moster satt ute på yttre trappen. Då hörde jag nån som började gå uppför den långa trappan. Tunga steg, det lät som stora stövlar eller träskor. Långsamt steg för steg. Sväng höger, in genom hallen, och så stannade den precis innan klivet in i köket. Jag hade redan tidigare känt att nåt var fel och ropade "vem är det, hallå, hallå" utan att få något svar. När personen inte kom in i köket började jag gråta av skräck. Ingen gick därifrån för det hade hörts.

Efter ca tio minuter reste jag på mig och cirklade runt hela köket för att på avstånd kunna se vem som stod där - ingen. Sprang ner till mina föräldrar som sa att ingen gått uppför trappan, de hade suttit där hela tiden. Och jag hade hört om stegen gick nån annanstans. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.

Det etsade sig verkligen fast och skrämde mig fruktansvärt mycket. Jag är fortfarande ofantligt mörkrädd, nästan värre än ett litet barn. Och i natt ska jag sova själv för sambon har pokerkväll hos kompisar...