En begravning.., i all enkelhet.. Alternativ

[Tesa]

Idag har vi begravt min mormor som gick bort för en månad sen....
Min mormor var en dam med skinn på näsan och brydde sig inte mycket om vad andra tyckte eller hur saker och ting "ska göras" så vi förökte att ge henne en begravning i hennes anda...
Alla vi som var närmast anhöriga tog farväl vid hennes dödsbädd så vi hade ingen "begravning" i kyrkan före kremeringen eftersom hon dessutom var totalt oreligiös.....
Idag samlades vi alla hemma hos min mamma och tände ljus och la blommor på ett bord där urnan med hennes aska och ett fotografi på mormor stod...vi spelade musik som hon tyckte om och pratade med varandra om henne...minnen, anekdoter...skratt och gråt...
Ett bildspel visades på TVn med bilder och kommentarer ur hennes liv..
Sen åkte vi till kyrkogården där vi skickade runt urnan vid graven så att alla tog ett personligt farväl innan mamma sänkte ned henne i jorden och vi lade ner blommor...enkla buketter som vi gjort själva...precis i hennes anda...
Sedan åkte vi hem igen och åt och drack kaffe och fortsatte att bara umgås...även om mormor var mer närvarande än vanligt så var det "som vanligt"...
Min mormor avskydde "svarta begravningar" och jag hoppas och tror att vi gett henne det ljusa avsked hon själv skulle ha önskat...

[lavendel2]

jag är avis på dig! önskar att det vore så när min morsa dog också...
vi försökte ta farväl dagen innan begravningen, make och två söner, dock var det ett fett obduktionsärr bak i huvudet som fick min bror att hulka. vi böt sida och jag stod där istället vid jätteärret för utplockandet av hjärnan. jag min dumma nöt läste också obduktionsrapporten natten innan begravningen och satt mig sedan brevid min mormor vid begravningen, jag kan ju säga som så att det inte var lättsamt. fast jag satt istället och tänkte på hur mycket min mammas organ hade vägt och att hennes rectum uppklipptes utan anmärkning eller att hennes hjärna hade insnittats.

igår hade min morsa blivit 63 om hon hade levt... och jag saknar henne så. hon skulle säkert också vilja ha haft det som din mormor, fast alla omständigheter runt hennes död fick allt att bli skit. vad gnällig jag låter, fast jag kan ju bara säga att när jag dör vill jag att folk ska minnas mig som jag var och vara glada...

Hur det än var...så tror jag inte det spelar nån roll för din mamma nu..ni gjorde det ni trodde var bäst...och att du bara kunde tänka på obduktionsrapporten är inte så konstigt..det var nog ett sätt att värja dej mot att bli överväldigad av sorgen!!!
Visst är det skönt för oss efterlevande om begravningen känns meningsfylld...men för dom döda spelar det nog ingen roll!
Du minns och saknar henne som den människa hon var...det är det viktiga!!!
Lavendel