En sjö blir försurad pga omgivningarnas och berggrundens egenskaper kan man säga.
En sjö som är omgiven av barrskog och urbergsbergsgrund (som inte ger lika basiska marker som tex kalkberggrund) löper större risk att bli försurad. Samma skillnader kan man se i marken om man jämför en lövskog och en barrskog, barrskogar är surare än lövskogar för att tex lövet är mer basiskt än barr.
Sjöar kan också löpa olika stor risk att bli försurade på grund av deras bufferkapacitet. Buffertkapaciteten innebär att olika sjöar har olika förmåga att ta emot en surstöt tex. Har sjön en bra buffertkapacitet kan sjön ta emot surt vatten och "ta hand om det" utan att pH förändras mycket. Medans en sjö med dålig sådan förmåga inte klarar av sådana förändringar utan att pH också förändras mycket.
Surheten i sig är en kemisk process som handlar om vätejoner och hydroxidjoner i olika koncentrationer. Mycket fria vätejoner ger lägre pH, alltså surare vatten. Buffertförmågan beror också på kemiska processer, tex hur många molekyler som finns och har möjlighet att binda till sig vätejoner.
Kemin är inte så lätt att förklara så kort, men vill du veta mer om det så får du väl återkomma så får jag se om jag kan förklara...
Blev du något klokare nu?
Näckrosor
21-08-2005, 21:05
