Javisst gör det ont till och börja med,speciellt om man har
en "sån där" innerligt nära kontakt utan en massa stridig-
heter och bråk.Men man vänjer sig sakta, men säkert.
Och jag kan ärligt säga, att hur mycket jag än älskar och
respekterar mina barn, så har jag svårt att tro att jag skulle stå
ut med att ha dem hemmaboende igen.
I en krissituation, så självklart. Men efter några år blir man väldigt
bekväm med att kunna göra som man vill, när man vill och
om man vill
F.d. ev. geni som numer dessutom...........är rökfri☺ /Gillan,zon 3-4
De enda som aldrig misslyckas är de som aldrig försöker!