Detta bloggande..., Vad tycker ni? Alternativ

[Castea]

Allt fler människor bloggar (skriver dagbok) på nätet idag. Jag funderar mycket på detta fenomen.

Hur kommer det sig att det som förr räknades som en människas hemligaste sak - dagboken - idag så ivrigt och glatt läggs ut för allmän åskådning på nätet?

Varför bloggar man på nätet?

Vem skriver bloggaren för? Om man skriver för att ens bekanta ska läsa - varför skriver man då egentligen? För att man inte orka kommunicera på riktigt med dem utan hellre "hör av sig" via en blogg? Blir inte bloggandet därmed ytterligare ett hot mot riktig mänsklig kommunikation - något som vi bara blir mindre och mindre erfarna av i dagens samhälle?

Tror ni att människor läser för dem okända människors bloggar? Varför i så fall? Är det nåt slags dokusåpa-fenomen, att man vill följa en annan människas liv minutiöst?

Vad är intressant att läsa i en blogg? En reseskildring, det vardagliga livet, någon som kämpar med sjukdom, att någons mobiltelefon pajat? Nåt annat?

Bidrar bloggandet till att öka vår informationsstress? Måste information om snart allas liv finnas som allmänt tillgänglig information?

Många frågor, men jag blir faktiskt inte klok på meningen med bloggandet!

Skulle vara intressant att veta vad ni tycker!

[Zarah P]

Jag hade en blog ett tag...

Jag använde den för att skriva av mig sådant som jag inte ville diskutera med mina kompisar. Exempelvis om jag och någon av dem rykt ihop, och jag behövde fundera igenom det, och få åsikter som var helt ofärgade av tidigare händelser.
En annan sak jag skrev en del om, var min sorg när min mamma gått bort. När jag inte orkade prata om det, och alla ord bara trillade ur mig om jag fick skriva om det, och jag inte ville/orkade prata med folk runtomkring, då var det skönt att få skriva av sig.
Dessutom blev det en hel del musikdiskussioner, eftersom jag hittade många med samma musiksmak som jag - och det var också kul.

Jag hade även min blog för att öva på min engelska, eftersom jag hade den på en internationell sida - och jag höll mig väldigt anonym. Inga bilder, inga namn, ingenting som kunde härledas till mig.

Det var ganska skönt, faktiskt, att kunna få "nätkompisarnas" synpunkter och att hitta någon att få tänka igenom saker med - utan att de för den sakens skull behövde veta ens mitt namn.
Ibland är en internetkompis just vad man behöver - en sorts kravlös vänskap, baserad enbart på ord.

Vissa av kompisarna har jag kvar idag - vi fortsatte vara kompisar även nr jag slutat blogga, och vissa tappade jag bort på vägen - men en sak är säker - de hjälpte mig att reda upp många härvor.