Måns mobbades till döds, Mobbningen finns dokumenterad Alternativ

[Skatmor]

13årige Måns mobbades till döds

LERUM. Måns, 13, drömde om att bli musiker.
Men drömmen gick aldrig i uppfyllelse. Han tog sitt liv efter sex år av ständig mobbning.
- Om vi ska se någon mening med att Måns är död måste vi se till att sådant här inte upprepas igen, säger pappa Claes Jenninger.
Mobbningen av Måns Jenninger finns dokumenterad på ett kusligt sätt av de två skolorna där han gick, Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum
utanför Göteborg. Nästan 100 sidor fulltecknade med beskrivningar hur den verbala och fysiska misshandeln gick till.
- Detta fick vi inte ta del av förrän Måns var död, säger
Claes Jenninger.
Måns Jenninger blev 13 år gammal.  
"Tänkte sekretessbelägga"
- De hade tänkt att sekretessbelägga hela saken så vi var tvungna att anmäla skolorna till skolverket.
I går fick Lerums kommun svidande kritik av skolverket för att de inte tagit Måns lidande på allvar.
- Skolverket säger ju att det inte var något fel på Måns utan det var skolan som gjorde fel. Han har fått lite upprättelse, säger Claes.
Redan i andra klass började mobbningen. En av de kamrater han tvingades gå till skolan med lämnade honom inte i fred.
- En dag kom Måns hem och berättade att kompisen hade beskrivit 18 olika sätta att avrätta honom på, berättar Claes.
Bara de första åren berättade han hemma om sitt helvete.
- Men de sista året såg han att inte ens vi föräldrar kom någon vart med skolan. Sen sa han inget, säger Claes.
- Han ville skydda oss hela tiden.
Både han och hustrun Anne-Marie Axelsdotter Jenninger går sjukskrivna sedan den 25 april i år, dagen då Måns inte orkade mer.
Hittar ingen tröst
Som så många andra föräldrar till barn som har begått självmord känner de en enorm skuld. De bor med sonen Kasper i ett vackert gammalt hus i Lerum.
Det ångrar de i dag.
- Vi skulle ha flyttat för Måns skull. Vi sökte andra skolor men han fick ingen plats.
Ännu har familjen inte hittat någon tröst i tillvaron. Det hjälper lite grann att prata om vad som har hänt. Och även att läsa hur andra föräldrar mist ett barn på samma sätt.
- Men tomheten och saknaden blir ju bara värre. Han är död varje morgon när jag vaknar, säger Claes Jenninger.
Något som är svårt för Claes och Anne-Marie att förlika sig med är att skolan inte accepterade Måns.
- De tyckte inte om honom. Det var Måns som skulle ändra sig.

Vid läsningen om denna tragiska händelse när ett barn tar sitt liv på grund av mobbning under flera år så kan man bli rasande och djupt upprörd när det framgår att skolledningarna tydligen suttit med händerna i kors och låtit mobbningen fortgå år efter år utan att lyfta ett finger för att hjälpa den mobbade 13-åringen. Eftersom mobbningen finns dokumenterad på de två skolorna så borde det väl dyka upp i medvetandet hos skolledningarna att de borde och hade skyldighet att åtgärda och stävja mobbningen.
Eller är det så bedrövligt och djävulskt att den som blir mobbad i dagens skola får skylla sig själv ??


Expressen

[Björken]

Blev också mycket ledsen när jag läste om Mäns i tidningen.
Har ett barnbarn som blev mobbad hela sin mellanstadietid utan att någon från skolan tog ett ordentligt tag i det.
Föräldrarna påpekade flera gånger för skolan att något inte var ok, men inget gjordes. Det var ju med honom som så många andra har sagt att han talade inte om själv hur illa det verkligen var hemma. Men lillasyster berättade det hon såg och försökte vid flera tillfällen hjälpa honom.
En morgon när mamman kom hem från sitt nattjobb hade han och lillasystern haft en uppgörelse om att komma upp ur sängen i tid och han var ledsen och upprörd över att hon inte skyndade sig. Då sa mamman men snälla Lucas du behöver inte ta på dig det ansvaret, du är alltid så snäll och gullig mot alla.
Då brast allt inom honom och han grät hejdlöst och sa att "hur kan ni tycka så mycket om mig, jag som är så äcklig". Sedan forsade det ur honom allt som hänt.
Mamman försökte förmå honom att stanna hemma från skolan den dagen för att hon skulle hinna ta kontakt med skolan än en gång och påpeka att nu får det vara nog.
Men han ville inte stanna hemma, han tyckte att det var hans plikt att gå till skolan för det är där man lär sig en massa. Arma barn!
Min dotter ringde mig och berättade allt och då tog det hus i h-vete helt enkelt. Jag tog kontakt med både rektor, skolledning och utbildningsnämnden för att klargöra att det faktiskt var deras ansvar att göra något åt det. Skolledaren reagerade kraftigt och gick på rektorn för skolan och talade om att det låg på hennes ansvar att ta tag i detta.
Men vad hände, jo visst, mamman följde med Lucas till skolan och det blev en massa diskussioner fram och tillbaka, det togs upp i klassen där mamman berättade allt för dem. Mobbarna fanns i hans klass. När hon träffade rektorn var rektorn mycket upprörd över att jag hade som hon uttryckte det gått förbi henne och talat med skolledaren hon t o m sa att och jag som tyckt så bra om din mamma.
Det blev bättre men inte bra och det var inte så lång tid kvar på mellanstadiet och här är det så att man byter skola när man kommer till högstadiet. Vår förhoppning var att det skulle bli bra när han kom dit med nya klasskamrater mm. Vad tror ni då händer, jo då sätter de honom i samma klass som hans mobbare och trots livliga protester från föräldrarna så är det enda de får till svar att jo men vi ser hur det går, alla har ju blivit lite äldre.
När jag frågade Lucas några dagar innan han skulle börja högstadiet hur han tyckte att det skulle bli att komma till högstadiet fick jag det mest hemska svar som jag kan tänka mig; Mormor, det är ju bara 3 år sedan är det över.
Mycket riktigt det blev som vi befarade, han hann inte mer än komma dit förrän det var igång igen.
Men denna gången var vi själva ju mycket uppmärksammade på det och tog direkt kontakt med skolan och klargjorde för dem att gör ni inget nu så kommer vi att plocka ut från skolan. Tack och lov var man av en annan syn på högstadiet mot mellanstadiet, där man hela tiden förnekade att man hade problem med mobbning, och de tog tag i det på en gång och han fick visserligen lov att byta klass, vilket egentligen inte är riktigt att offret ska behöva byta, men i detta fallet var det bra.
Mobbningen slutade, han fick kompisar som ställde upp på honom, och vi hoppas att det inte satt allt för djupa spår i hans liv.