Katterna bara bråkar, Vad gör man? Alternativ

[Eva Swahn]

Jag har tagit på mig att passa en liten kattfröken på 4 år. Hennes husse är ute och seglar "jorden runt" och är tillbaka först till midsommar.

Men detta tycker min tuffe Hugo är ett riktigt dumt hittepå. Hugo är lite yngre, mycket större och tydligen en riktig ensamvarg. Han hävdar nu sitt revir till den milda grad att han nattetid vill sova i positionen: liggande som en skjuten hare över SIN mattes ansikte. Tidigare var han cool och självständig och rörde sig värdigt i sitt eget grevskap - men nu! Han vaktar ALLT. Det arma lilla kattskrället som jag passar får inte röra sig någonstans, varken ute eller inne.

Hugo nonchalerade de första dagarna lilla Mixie men nu blir det bara värre och värre. Han tar varje chans att bråka med henne. Och hunden fattar ingenting, är vanligtvis snäll mot andra medborgare, men lockas med i denna mobbning. Hon kan stå och hoppa jämfota och skälla och tar varje chans att jaga liten katt.

Nu måste jag fråga andra erfarna kattvänner: hur gör jag när katterna bara bråkar? Ska jag lägga mig i? Kommer det att fortsätta? Finns det risk att nån ger sig av? Kan de slåss så att de skadar varandra?

Båda är kastrerade. Båda är vana att vara ute. Just nu löser jag det med att ha katterna i olika rum, eller en får vara ute, en inne.

[Annelie]

Hej Eva,

Trevligt att se dig här Det är din "granne" med den snygga häcken som sitter vid tangenterna. Jag har kortat min signatur till endast Annelie.

Till ditt lilla problem.

Först blev vi med hankatt, en lite söt gråvit dunboll skuttade runt på vår gata, uppenbarligen bortsprungen. Han fick komma och bo hos oss. Efter någon månad blev vi med katt igen. Denna gången en liten svart honkatt som vi väntat på i flera veckor. En väldigt stark personlighet och stark vilja.

Naturligtvis blev det problem. Vår lilla dam växte upp med 3st större brödrar och blev således en tuff dam som gärna tog för sig. Av uppfödarna fick vi veta att hon var den tuffaste i kullen. Denna kise kom hem till oss där det redan bodde en herre som såg vårt hem som sitt revir. Han var nästa dubbelt så stor som henne när de först möttes, och jag kan lova dig att det var ett fasligt fräsande och bråkande i flera veckor innan de kom så långt att de kunde snusa på varandra utan att fara i luven på varandra.

Men sagan har ett lyckligt slut. Efter ett tag så lugnade allt ner sig och numera är de bästa vänner. Det är en fröjd att se dem sitta och tvätta varandra den ena stunden, och sedan fara runt hela hust som kometer i jakt på varandra. Ofta slutar det med att de ligger som två brottare på golvet och "kramar" varandra.

Jag har aldrig varit en kattmänniska...men sedan dessa små kisar kom in i mitt liv är jag såld!

Lägesrapport om min häck: 3 plantor har strukit med. I övrigt har den skiftat färg till vackraste rostbrun. Jag är så nöjd!