Förstföderska Alternativ

[netaave]

Har en kompis som är 43 som hade bestämt sig för att inte skaffa barn. Nu ville hennes sambo så gärna ha barn så hon har fallit till föga och dom "försöker nu i 110" (sambons uttryck)

Jag fick barn nr 3 själv när jag var över 40 men för henne är det första gången och jag tänkte höra om det finns erfarenheter av detta på forumet, jag inbillar mig att det kan vara svårare då.

[mamamaggan]

Tycker som dig. Varför måste vi försäkra oss om att det " står rätt till" med fostret? Det blir som det blir. Är det stora "fel" så sköter naturen det i regel av sig själv ( missfall) och mindre fel kan vi väl ändå leva med?

Kan vi inte bli lyckliga av ett barn med lite skavanker? Måste alltid allting vara helt perfekt?

Jag kände när läkarna sa att de tyckte jag skulle göra en sen abort att barnet är vårt oavsett hur det blir. Likadant tyckte min man.

Har en vännina som har ett handikappat barn ( reumatism). Det bröt ut när han var 2 år. Skulle hon då ha beslutat att " nu vill inte jag ha det här barnet längre. Jag vill ha ett friskt barn". Grabben är nu över 30 och visst, han har varit mycket dålig ibland men han har , vad jag vet, aldrig önskat att han inte fanns.

Var går gränsen? Tänk om du gör prover som säger att ditt barn är helt friskt och sedan skadas det vid förlossningen, hur ska man då göra?

Man kan aldrig,aldrig försäkra sig för att det inte ska hända något .