Man skulle ju kunna tillskriva rädslan för det som kan tänkas drabba en själv till det mänskliga psyket, som är programmerat för att hellre oroa sig för ens eget liv, än för någon som man inte känner, som bor så långt bort att man inte kan smittas av dem.
Det är inte hårdhjärtat - det är psykologi, och en överlevnadsinstinkt.
Jag skänker regelbundet pengar, och inte bara till Amnesty, Röda Korset etc, utan även till WWF och till Stadsmissionen, eftersom jag tycker att jag lika gott kan hjälpa den som mår dåligt i min egen stad, som någon i ett annat land, och lika gärna ett djur som en människa.
Jag förstår inte riktigt varifrån din ilska kommer, eller mot vem den är riktad - men jag hoppas att det känns bättre nu.

Ps. Att säga att forskare slår mynt av rädslan... Wow. Du gör mig ledsen. Om du visste hur många timmar om dygnet de står i sina labb, nu, och jobbar för att kunna göra något, om sjukdomen skulle komma till Sverige... Jag vet - min bästa vän står i ett sådant labb! Så tänk dig för litegrann innan du spyr galla över de som faktiskt försöker att förändra utsikterna till det bättre...!