|
Nog är det konstigt. Det sägs att man glömmer.
Men gör man verkligen det? Ja, sorgen/smärtan, lanar ju av,
men, minnet av, Katten/hunden eller vad det nu än är som man har,
eller haft, försvinner ju inte.
Personligen, har jag aldrig haft hund, men alltid katt. Och jag tror
att jag kommer ihåg de flesta av dem, allt sedan jag var ett
litet barn. Alla har de haft sin egen personlighet. En, som vi döpte
till " Steppy " tex, pga, att han verkligen "steppade " när han
sprang omkring, och dessutom trodde att han var hund, efter-
som han bar omkring på "makens" strumpor, så fort han kom åt.
Vad som hände honom vet vi än idag inte . Han gick ut, och
kom aldrig tillbaka. Men minnet av denna speciella katt, lever
för alltid vidare.
Den senaste katten som försvann, hette " Ekki, Ekki de wook,
Ekki de fang". Ett väldigt speciellt namn som vår son bestämt.
Han var livrädd för allt vad " vägar " heter. Ändå var det där
jag hittade honom, påkörd och död. Han följde oss vart vi än gick.
Men aldrig, och då menar jag aldrig, ens till brevlådan, som
ligger vid vägen. Vi tror att någonting skrämde honom såpass
att han "sprang fel väg" helt enkelt. Vad som förundrar oss
mest, när det gäller "Ekki", är, att Fantast fortfarande
reagerar , när vi nämner " Ekki´s" namn. Och det är trots allt
tre år sedan.
Att vi inte glömt honom, är en sak, men att inte ens Fantast
glömt, är en annan.
Jag skulle naturligtvis kunna skriva en hel historia om just
Ekki, men jag gör inte det just nu och här.
Men du skulle kunna skriva dina anedokter om dig, till-
sammans med "ditt allt". Och vi skulle lyssna. Det är fler än
du tror som skulle känna igen sig.
Kram/Gillan
--------------------
F.d. ev. geni som numer dessutom...........är rökfri☺ /Gillan,zon 3-4
De enda som aldrig misslyckas är de som aldrig försöker!
|
nu har det hänt., mitt allt är död.
02-11-2005, 23:39
