Jag växte upp på en bondgård med utsikt över Vättern, men med storskogen i ryggen. Utan syskon och lekkamrater så blev det så att jag sökte mig ut i skogen. Där lekte jag och till slut visste jag var djuren och olika växter höll till. Måste säga att den miljön har präglat mig starkt.
I skogen, även på natten, känner jag mig trygg och skyddad.
Senare flyttade jag till Gotland, bodde där i 20 år och lärde mig att älska havet, ja, kanske stränderna framför allt...(Vill helst ha dubbla flytvästar innan jag sätter mig i en liten båt.

)
Och nu har jag flyttat tillbaka till min barndoms trakt. Med skogen i ryggen och med utsikt över Vättern. Känns verkligen som att komma hem.
Skogen är fortfarande det ställe jag söker mig till om jag är deppig eller behöver lugn eller stimulans....
Men under åren mellan 19 och 25 flyttade jag runt mellan olika storstäder i världen och det passade mitt liv just då. Alltså tror jag att jag har anpassat mig efter omständigheterna, men alltid haft den ursprungliga präglingen i botten. Skulle få väldigt svårt att trivas i en stad numera.