Skillnad på skogsfolk och kustfolk?, frågar tös från stan Alternativ

[Eva Swahn]

Tack alla för intressant kunskap om såpa! Tur att jag har gått och funderat på det så länge i livet att jag fick till fälle att fråga just här på forumet.

Nu kommer en annan existensiell undran:
är det skillnad på folk som bor vid kuster och folk som bor i skogsbygder?

Jag har för mig att man säger att det är så, men jag har aldrig begripit vilken skillnaden skulle vara, för själv är jag uppvuxen i stan.

[Eva Swahn]

Intressant det ni berättar.

Kurt som tar ut kulturhistoriska svängar och jag kompletterar med vad jag har läst mig till under studietiden:

Att man i kustnära områden oftare var djupare religiös då näringen var "opålitlig", fiskfångsten var inte kontrollerbar på samma sätt som grödan. Men samma religiösa fenomen uppträder ju i skogsområden som t.ex Örkelljunga i norra Skåne, bibelbältet kring Örebro eller kring Jönköping förklarar inte detta. Att kvinnorna hade en högre status i kusttrakter då hon fick ta ansvar på land när mannen var ute på havet. Att kustnära samhällen inte markerade gränser mellan tomter som man gör innåt landet (varför kommer jag inte ihåg, kan det vara att dessa samhällen hade större behov av samarbete?). Men detta är ju en historisk tillbakablick.

Jag tror att idag är skillnaden den att man har möjlighet att välja livsstil. Och välja olika livsstil under olika faser av livet. Välja mellan att vara stadsbo eller landbygdsbo. Många väljer också mellan de diametrala motsatserna under livets gång - att vara mitt i smeten i världens metropoler eller avskildheten. Troligen kommer det kanske att bli så att man t.ex. ska behöva vara fem generationer tillbaka malmöbo för att räknas som sådan, att försvinna. Och det är väl bra det.

Begreppet "trygghet" i relation till naturtyp, som någon nämner, är också intressant. Att skogen ger trygghet är självklart för många. För mig är det totalt obegripligt att man kan känna sig trygg i skogen - där kan ju dölja sig vad som helst! Jag däremot känner mig trygg på slätten eller vid havet - där har man full koll på vad som händer! Det är nog den naturtyp man hade omkring sig som barn som ger definitionen.

Jag har som många av er andra bott på många olika ställen i landet, och alltid ger det en pusselbit om en själv. Begreppet om "instängdhet" och att "inte kunna andas" är nog fenomen som uppträder för någon som är van att kunna se horisonten. För att ha mig själv som exempel:

På resor i otroligt vackra och bergiga länder som Norge och Österrike kan jag se och njuta av naturscenerierna - men jag får samtidigt en gnagande panikkänsla - av just instängdhet. Det småländska skogssjölandskapet eller det liknande i Dalarna - ja, det är så svenskt och så vackert - men instängdheten gör sig påmind för mig även här. Västkusten då? Ja, här har man havet och friheten, men inte heller här känner jag riktig glädje för det "vackra". Kuststräckan från Göteborg och norrut gör mig tungsint, den framstår för mig som ett öde månlandskap. Nej skärgården ska vara grön - som t.ex. den i Blekinge!

Jag trodde att jag skulle få en massa fördomar om hur folk är, när jag kastade ut min fråga: som att folk i skogsbygder är introverta och misstänksamma och att kustfolk är tolerantare mot främlingar. Sånt har jag hört som barn - men det var ju skönt att det inte dök upp.

Ja, människan är ett underligt djur. Men det finns nog en obotlig naturromantiker i varje svensk själ som älskar "sitt" land på ett alldeles speciellt sätt. Det är sånt här jag går och funderar över när jag krafsar i min täppa.