en berättelse, (sann) Alternativ

[amaira]

Några gånger om året hälsar vi på Hjärteväns farbror. En underbart rar man på några år över åttio.
Att sitta och lyssna när han berättar om episoder ur sitt liv – wow!
Hela sitt liv har han bott där uppe runt Härjedalstrakten. Hjärteväns farfamilj kommer därifrån sedan flera generationer.

F är snickare till yrket, finsnickare, men bor man i Norrland får man ta de jobb som finns, och det har blivit en hel del olika arbeten genom åren, förutom beredskapstidens strapatser.
Klimatet har ju förändrats och blivit mildare överlag – hur kallt det kunde vara ”förr” har jag svårt att föreställa mig.

Vintern 1939 jobbade F med att krossa träkol, till gengasbränsle. Sex kilometer cyklade han till jobbet varje morgon, och samma sträcka hem igen på kvällen, och kallt var det.
Att cykla i kylan var inte lätt. Hur han än smorde navet så gick det tungt, minsta motlut så tog det stopp. Symaskinsolja fungerade bäst att använda.
Runt hela ansiktet – utom ögonen – virade han halsdukar. När han kom fram brukade det hänga en istapp långt ner på bröstet på honom, nerifrån ansiktet.

En dag var det extra tungt att cykla. Ja, för att inte säga omöjligt. Det var nog mest till att släpa cykeln med sig. Eftersom det var extra kallt såg han till att komma iväg tidigt. Han åkte hemifrån vid halv sextiden, och var framme vid sju då de började jobbet.
Vid niotiden hade de sin första rast, då de satt inomhus och åt. Då ringde telefonen, och följande samtal utspelade sig:
”Arbetar grabbarna idag?”
”Javisst”
”Skicka genast hem dem! Termometern visar femtiotre minusgrader, de får inte arbeta idag!”
Så det var till att släpa hem cykeln igen…




Femtiotre minus … för mig är det ofattbart.
Och något ”skolk” finns inte ens med i berättelsen.
Inte heller några förfrusna kroppsdelar.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin frusit om fötterna” svarar F på en av mina frågor.
De hade rejäla skodon av sånhär pressad filt.


Femtiotre minus. -53 C.
”Varför gick du inte, istället för att gå och släpa cykeln?” undrade jag också.
”Ja, man hoppades väl på att det skulle vara lite mildare på hemvägen…”

Ja, det är mycket jag inte vet, men numera vet jag i alla fall att det inte fungerar att cykla när det är riktigt kallt!


Även här i Stockholmstrakten var det ju kallt på 40-talet! Neråt fyrtio minusgrader ibland. Det har jag aldrig upplevt! Kanske minus 22 som kallast, och det var läge sedan det med.
Vintern –79 blev det minus trettio en gång, men då var jag i USA, så då var jag inte med.

(edit: vintern (69) -70 ska det vara!)

[*Felix matte*]

Man var mera härdad förr i tiden. Minns när vi var barn att vi var ute och lekte, hoppade ner från snöskärmarna... skorna vi hade var oftast skinnpjäxor. Ibland hade sockan frusit fast i pjäxans häl pga snö som for in i skon men inte frös man ändå fastän det långa perioder var som mildast -20.
Inte var det tal om att skogsarbetarna skulle stanna hemma om det var ett visst antal minusgrader... de stretade på vintern lång ...pappa min jobbade i skogen i åratal... sedan hade han också jobb som skolvaktmästare. Mamma och äldsta syrran skötte det jobbet åt honom när han var i skogen...så fick man göra dåförtiden för att klara uppehället.
Inga skolskjutsar fanns, morgonpromenaden några kilometer i frisk vinterluft gjorde att man mådde bra... alla raster tillbringades också ute på skolgården.
Dåförtiden fanns ingen "lag" om att barnen får stanna inne på rasterna om det är -15 eller lägre.

Numera är vi av klenare virke... också vi som föddes på 40-talet har förändrats och tål inte lika mycket.

Förresten så hade vi -42 i nov 1998.. Felix var 2 mån och kunde bara rastas på en pappskiva balkongen för efter 1 minut ute så sjönk han ihop av kylan.