en berättelse, (sann) Alternativ

[amaira]

Några gånger om året hälsar vi på Hjärteväns farbror. En underbart rar man på några år över åttio.
Att sitta och lyssna när han berättar om episoder ur sitt liv – wow!
Hela sitt liv har han bott där uppe runt Härjedalstrakten. Hjärteväns farfamilj kommer därifrån sedan flera generationer.

F är snickare till yrket, finsnickare, men bor man i Norrland får man ta de jobb som finns, och det har blivit en hel del olika arbeten genom åren, förutom beredskapstidens strapatser.
Klimatet har ju förändrats och blivit mildare överlag – hur kallt det kunde vara ”förr” har jag svårt att föreställa mig.

Vintern 1939 jobbade F med att krossa träkol, till gengasbränsle. Sex kilometer cyklade han till jobbet varje morgon, och samma sträcka hem igen på kvällen, och kallt var det.
Att cykla i kylan var inte lätt. Hur han än smorde navet så gick det tungt, minsta motlut så tog det stopp. Symaskinsolja fungerade bäst att använda.
Runt hela ansiktet – utom ögonen – virade han halsdukar. När han kom fram brukade det hänga en istapp långt ner på bröstet på honom, nerifrån ansiktet.

En dag var det extra tungt att cykla. Ja, för att inte säga omöjligt. Det var nog mest till att släpa cykeln med sig. Eftersom det var extra kallt såg han till att komma iväg tidigt. Han åkte hemifrån vid halv sextiden, och var framme vid sju då de började jobbet.
Vid niotiden hade de sin första rast, då de satt inomhus och åt. Då ringde telefonen, och följande samtal utspelade sig:
”Arbetar grabbarna idag?”
”Javisst”
”Skicka genast hem dem! Termometern visar femtiotre minusgrader, de får inte arbeta idag!”
Så det var till att släpa hem cykeln igen…




Femtiotre minus … för mig är det ofattbart.
Och något ”skolk” finns inte ens med i berättelsen.
Inte heller några förfrusna kroppsdelar.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin frusit om fötterna” svarar F på en av mina frågor.
De hade rejäla skodon av sånhär pressad filt.


Femtiotre minus. -53 C.
”Varför gick du inte, istället för att gå och släpa cykeln?” undrade jag också.
”Ja, man hoppades väl på att det skulle vara lite mildare på hemvägen…”

Ja, det är mycket jag inte vet, men numera vet jag i alla fall att det inte fungerar att cykla när det är riktigt kallt!


Även här i Stockholmstrakten var det ju kallt på 40-talet! Neråt fyrtio minusgrader ibland. Det har jag aldrig upplevt! Kanske minus 22 som kallast, och det var läge sedan det med.
Vintern –79 blev det minus trettio en gång, men då var jag i USA, så då var jag inte med.

(edit: vintern (69) -70 ska det vara!)

[amaira]

Den tidens människor var gjorda av "annat" virke än dagens,det är jag helt säker på!

Jaa ... det är lärorikt att lyssna!

Mina söner skulle aldrig ens FÅTT gå till skola eller jobb i sådant väder! Jag skulle inte släppt ut dem. Men de "härdade" sig ju på sitt eget vis - som dagens ungdomar gärna gör...
(ingen mössa - förstör frisyren, inga kallingar - så töööntigt, osv)


Men, det var nog inte bara på "gott" heller...
Antingen pallade man trycket - eller slogs ut...

Jag "fascineras" också av berättelserna om dem som ... tog livet av sig...
I än den ena byn, än den andra, från hus och lador finns minnen av någon som hängt sig. I än det ena vattnet, än det andra, har människor gått i för att aldrig komma upp ...

Det är inte lätt att vara människa. Inte då, och inte nu. Men jag hoppas på att samhället ändå har en mjukare framtoning idag. Om inte annat kan man hitta de delarna av samhället där man kan få "passa in", även om man är "annorlunda".

Det finns en annan förståelse, även om man får leta efter den ibland.