en berättelse, (sann) Alternativ

[amaira]

Några gånger om året hälsar vi på Hjärteväns farbror. En underbart rar man på några år över åttio.
Att sitta och lyssna när han berättar om episoder ur sitt liv – wow!
Hela sitt liv har han bott där uppe runt Härjedalstrakten. Hjärteväns farfamilj kommer därifrån sedan flera generationer.

F är snickare till yrket, finsnickare, men bor man i Norrland får man ta de jobb som finns, och det har blivit en hel del olika arbeten genom åren, förutom beredskapstidens strapatser.
Klimatet har ju förändrats och blivit mildare överlag – hur kallt det kunde vara ”förr” har jag svårt att föreställa mig.

Vintern 1939 jobbade F med att krossa träkol, till gengasbränsle. Sex kilometer cyklade han till jobbet varje morgon, och samma sträcka hem igen på kvällen, och kallt var det.
Att cykla i kylan var inte lätt. Hur han än smorde navet så gick det tungt, minsta motlut så tog det stopp. Symaskinsolja fungerade bäst att använda.
Runt hela ansiktet – utom ögonen – virade han halsdukar. När han kom fram brukade det hänga en istapp långt ner på bröstet på honom, nerifrån ansiktet.

En dag var det extra tungt att cykla. Ja, för att inte säga omöjligt. Det var nog mest till att släpa cykeln med sig. Eftersom det var extra kallt såg han till att komma iväg tidigt. Han åkte hemifrån vid halv sextiden, och var framme vid sju då de började jobbet.
Vid niotiden hade de sin första rast, då de satt inomhus och åt. Då ringde telefonen, och följande samtal utspelade sig:
”Arbetar grabbarna idag?”
”Javisst”
”Skicka genast hem dem! Termometern visar femtiotre minusgrader, de får inte arbeta idag!”
Så det var till att släpa hem cykeln igen…




Femtiotre minus … för mig är det ofattbart.
Och något ”skolk” finns inte ens med i berättelsen.
Inte heller några förfrusna kroppsdelar.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin frusit om fötterna” svarar F på en av mina frågor.
De hade rejäla skodon av sånhär pressad filt.


Femtiotre minus. -53 C.
”Varför gick du inte, istället för att gå och släpa cykeln?” undrade jag också.
”Ja, man hoppades väl på att det skulle vara lite mildare på hemvägen…”

Ja, det är mycket jag inte vet, men numera vet jag i alla fall att det inte fungerar att cykla när det är riktigt kallt!


Även här i Stockholmstrakten var det ju kallt på 40-talet! Neråt fyrtio minusgrader ibland. Det har jag aldrig upplevt! Kanske minus 22 som kallast, och det var läge sedan det med.
Vintern –79 blev det minus trettio en gång, men då var jag i USA, så då var jag inte med.

(edit: vintern (69) -70 ska det vara!)

[Pirum]

Ja, folk var tuffare förr. 12 ungar och vedspis, men, det gick bra att laga mat ändå liksom, även om det var -30 ute och stickor måste huggas.

Såg dokumentär om varven på TV, gubbarna stod på, och svetsade i, stora stålkonstruktioner som var så kalla att om man lade dem i frysboxen så blev de varmare. Har själv släktingar som under kriget cyklade 25km till jobbet, på grusvägar, oavsett väder. Och 25km hem dådå. Detta var längre söderut, några -50C var det såklart inte tal om:)

Ok, det är lätt att "romantisera" i efterhand...mycket av detta som vi idag ser som "tuffhet" var ju då en "nödvändighet" eller "självklarhet", om man inte dök upp på jobbet så var det kanske avsked som gällde. Och det var nog inte kul för en fattig arbetare att bli av med födkroken.

Kul att höra gamla berättelser. Hörde häromsistens äldre släktingar berätta om en vinter där snön låg från november till april, och där skolan stängde i över en vecka i november pga snöstorm. Inte så konstigt om det är i norra Sverige kanske, men nära Göteborg brukar snön sannerligen inte ligga från november till april Tillägg : normalt sett stängde såklart inte skolorna vid snö, eftersom barnen ändå gick till skolan så var man ju inte beroende av bussar.

Själv minns jag ju (om än knappt) 70-talet, det var typ ALLTID snö på vintern. Men jag har förstått att 40-talet var "ännu bättre". Ok, man har selektivt minne...men jag åkte ofta skidor och pulka på åkrar där det de senaste 15 åren bara undantagsvis gått att åka skidor.

Angående skolor och raster : "På min tid" (herregud, låter som att jag är 100) var det i stort sett _ingen_ som var inne på rasterna, annat än om det ösregnade. Det fanns helt enkelt _inget_ att göra inomhus. Vi hade ett bibliotek, i övrigt var korridorerna i stort sett tomma. Inga rastrum, fritidsrum eller nåt annat onödigt. Under min tid på låg/mellanstadiet plogades snön på skolgården ihop till en stoor kulle där vi hade snöbollskrig etc. Alla gräsytor var "snöbollsområde", gick man dit fick man räkna med att få snöbollar på sig. Numera har såklart allt mjäkat till sig. Nån kulle finns sällan, pga snöbrist, och kasta snöbollar på gräsområdet, nä, det är för farligt. Tror knappt man får kasta alls.